Kjellman sin egen fru

Stockholms Stadsteater/EMA Telstar Jag är min egen fru Manus: Doug Wright Regi: Rickard Gunther Scenografi: Peter Holm Mask: Maria Lindstedt I den enda rollen: Björn Kjellman Kulturens Hus Stora scenen Fredag 27/4-07 I nästan tre timmar (inklusive paus) befinner sig Björn Kjellman helt ensam på Kulturhusets största scen. Han genomför 35 roller i den på alldeles autentiska förhållanden baserade pjäsen Jag är min egen fru. Det har han gjort några gånger tidigare; pjäsen har varit en succé på Stockholms Stadsteater och har gått i princip för utsålda hus i två år. Det är roligt att den nu har sänts ut på turné också. Men trots pjäsens obestridliga kvaliteter och dess grundligt berörande sakinnehåll, så är det ändå roligast att se hur till synes obesvärat som Björn Kjellman tar itu med innehållet och de många birollerna - som omger huvudrollsinnehavaren Charlotte von Mahlsdorf. Egentligt namn: Lothar Berfelde. Charlotte von Mahlsdorf var "transvestitt" (han lägger uttalet så) och så småningom Berlins egen "Tant Trans". Hon hade ett minst sagt växlingsrikt liv och överlevde både nazisterna och de östtyska kommunisterna. I tonåren tog hon livet av sin far och mot slutet av sitt liv flyttade hon till Sverige, där hon byggde upp ett helt museum för sin omfattande samling av i princip allting, men allra mest grammofoner och andra prylar som framkallade det hon älskade allra mest - musik. I pjäsen berättar hon, osentimentalt och klarsynt, om sitt liv. Om orättvisor, kärlek, övergrepp och annat. Om hennes stålfasta kamp för "homosexuella, transvestiter, lesbiska, pederaster, sadomasochister och alla andra som är utanför". Om hur hon till sist, till sin fasa, upplevde att de brunskjortade nazisterna började göra sig breda igen i Tyskland och hon då valde att omplacera sig till Sverige. Björn Kjellman talar hela tiden en ganska guttural blandning av tyska och svenska, ibland också med inslag av engelska. Det är Charlotte von Mahlsdorfs röst. När han glider in i en annan personlighet växlar han också röst. Det vore fel att säga att man hänger med i exakt allt som han säger. Det är lite för många konsonanter som ramlar över varandra och ibland blir också uttalet tämligen svårforcerat. Men det gör ingenting. Man behöver inte höra allt (det insåg även film- och teaterregissören Bo Widerberg på sin tid) och föreställningen får kategoriseras som ett mirakel trots smärre verbala reglerfel. Det är givetvis också en beundransvärd och fullödigt uttrycksfull prestation att så totalt dominera en scen som Björn Kjellman gör här. Det lyser bara både vemodigt och trotsigt om honom, där han vandrar omkring med sin plisserade kjol, tjocka strumpor, för övrigt djupt konstlösa klädsel. Ibland ljuder musiken och den rör sig mellan Marlene Dietrichs rökröstade Lola i Blå ängeln till både biedermeir-omsorgsfull musiktrivia och diktatoriskt marscherande Kaiser Vilhelm-musik. Charlotte von Mahlsdorf hade också problem med den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och hon samarbetade också med dem, som angivare. Livet är aldrig eller ens sällan så lätt som vi hoppas att det ska vara. I vilket fall som helst är rollen en avsevärd utmaning och Björn Kjellman sviktar inte ens en sekund, när han genomför sin stora läxa. Han skulle just till att ta sig an den, när jag intervjuade i Pajala i samband med premiären på Vittula-filmen för några år sedan. Och det får sägas att han var rejält spänd och nervös inför vilket mottagande som pjäsen skulle få. Nu blev det ju dundrande bra. Och Björn Kjellman tuktar materialet och gör det till sin privata egendom. Om inte det gör Jag är min egen fru till en genomgripande teaterupplevelse (en fullsatt salong i Kulturens Hus håller nog beredvilligt med mig där), så vet jag i så fall inte hur en sådan ser ut. Men här var i alla fall en mycket tydlig sådan.

Kjellman sin egen fru

"En genomgripande teaterupplevelse". Det kallar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén Björn Kjellmans föreställning av Jag är min egen fru i Kulturens hus i Luleå.