Det knarrar under skorna när Magnus Ekelund går omkring på samhället och i telefon berättar om vägen bort från Jokkmokk och vägen tillbaka hem igen. Som 16-åring lämnade han hemkommunen för att gå estetiska programmet i Luleå. Det handlade om identitet. Han upplevde att det inte fanns utrymme för att göra det ha ville göra i Jokkmokk. Att bli artist.
Hur var miljön i Jokkmokk på den tiden?
– Det ju i Internets begynnelse. Världen var mer stängd, mindre digital. Jag spelade alla möjliga instrument: bas, gitarr, lite piano och trummor och det fanns inte så många att spela med så jag fick spela mycket själv. Jag hade ett band, men jag ville spela hela tiden – det var det enda jag ville göra. Jag blev kompis med alla musiklärare, fick ta hem gamla trumset från skolan, någon gammal PA-anläggning. Jag visste bara att jag ville spela. I den åldern kretsar allt runt en själv, fast egentligen var man väl inte så märkvärdig. Egentligen var jag nog ganska lik de andra, men med annorlunda intressen. Jag hade ju så tidigt en riktning och det är jag glad för.
Att komma till estetiska programmet i Luleå, var det som att hitta hem?
– Nej, folk spelade mycket jazz och metal, och det var inte riktigt det jag var intresserad av. Alls. Så jag hamnade lite på sniskan där också. Men det var ändå bättre än Jokkmokk och det var spännande att flytta till en ny stad som 16-åring.
Vad hände sedan?
– Sedan spelade jag i band och flyttade runt lite. Bodde mest i Luleå. Fram tills jag var 27 kan man säga att jag imiterade andra ganska mycket och det måste man ju göra i början. Men sedan hittade jag min egen musikaliska röst. Jag bytte artistnamn till Kitok, som är mitt samiska släktnamn. Och förändrade hållningen till hela mitt skapande. I och med det hände allt som jag ville skulle hända.
Vad var det?
– Jag hittade en egen plattform, kunde säga någonting som ingen annan sa. Jag hade plöjt upp en egen fåra där jag inte tävlade mot någon annan än mig själv. Jag hittade ett sätt att vara artist på som jag alltid hade velat, jag kom på att jag skulle gräva där jag står. Och precis då flyttade jag till Stockholm.
Varför flyttade du till Stockholm?
– För att vara på plats i händelsernas centrum. För att befinna mig där musikscenen befinner sig, för att jag ville bli en del av den. När man turnerar är det dessutom svårt att bo norröver.
Behöver man verkligen bo i Stockholm för att vara artist?
– Jag tycker att det ofta är folk som inte helt har lyckats som säger att man inte behöver vara i Stockholm. Det finns många aspekter på att lyckas – konstnärliga aspekter och respekt kan man få var som helst, det kan till och med vara en härlig bild för folk att se framför sig att man är på en liten ort, att man inte behöver vara i Stockholm. Så det kan vara ett bra sätt att få med sig en publik, eftersom många hatar Stockholm, så klart. Men det kan vara svårt att klara det ekonomiskt. Alla artister tvingas tänka på det där någon gång, ska jag flytta eller inte?
Vad tyckte du om att bo i Stockholm?
– Varför man bor i Stockholm är för att det är jättelätt att ta sig till Stockholm. Till Jokkmokk går varken tåg eller flyg. Och jag tyckte om Stockholm. Det är jätteskönt att var på en plats där inte saker lägger ner. Jag har kunnat jobba med musik på heltid. Jag har ju inget dyrt liv och inga barn.
Var det folk som tyckte att du svek Norrbotten?
– Nej. Min identitet är Jokkmokk och den har alltid varit det. Om jag flyttar till Stockholm så har jag Jokkmokk med mig, men jag tar inte med mig Stockholm till Jokkmokk. Jag har nästan enbart umgåtts med exilnorrbottningar och hade med mig två musiker som jag jobbat med väldigt länge i och med Paradise Jokkmokk-succén – Erik Zettervall från Jokkmokk och Stina Vikström från Boden.
Du har berättat i media att du var sjuk under en period, hur mår du nu?
– Jag blev psykiskt sjuk av tempot, för mycket alkohol och för lite sömn. Jag diagnostiserades med OCD och panikångest. Men det är flera år sedan och jag mår bra nu. Jag har fått verktygen att kunna hantera det. Det är också en sådan där grej med Stockholm – jag fick jättebra hjälp för att jag bodde där. Hade jag bott i Jokkmokk hade det varit väldigt jobbigt, eftersom hela inlandet är så eftersatt.
Varför har du flyttat tillbaka till Jokkmokk?
– Jag älskar ju Jokkmokk. Jag har skrivit jättemycket låtar om Jokkmokk. Jag lämnade det aldrig, men jag har aldrig bott här som vuxen. När jag har varit hemma så är det hemma hos mamma och min styvpappa på Lommen. Jag är i ett annat läge nu, har kommit till en annan punkt i mitt artisteri. Jag är ingen sökare längre. Sedan föll en massa bitar på plats. Stockholm är ju byggt på att vara urbant och pandemin slår bara på det urbana och den urbana livsstilen, så hela Stockholm är utslaget och hela min bransch med. Jag tycker väl inte det är någon mänsklig rättighet att vara artist, men jag är singel, har ingen flickvän så jag har ingenting som håller mig fast någonstans. Jag åkte upp hit i december och tänkte att jag kanske stannar kvar här. Jag bestämde mig för tio dagar sedan.
Har du någon replokal eller något band?
– Jag har en hemmastudio i nya lägenheten. Det bor bara unga i huset så jag tror det ska gå bra. Men vi får väl se, jag kanske blir utkastad av när jag står och skriker i mikrofonen, haha. Jag spelar allt själv och har inget band men det är inget bekymmer just nu eftersom man ändå inte kan spela live.
Vad har du jobbat med istället senaste tiden?
– Jag har ett produktionsbolag tillsammans med Jonatan Lundberg från Luleå, KingMob Music Production, och vi har precis producerat Jakob Hellmans album som släpptes fredag 8 januari. Vi har även producerat låtarna som han har medverkat med i "Så mycket bättre".
Hur känns det nu med hans albumsläpp?
– Jag är ju artist själv så jag vet hur det är för honom nu. När man står ett steg bakom som producent och har fått bidra som låtskrivare – även om Jakob har skrivit det mesta själv – är det som att man blir en stolt pappa typ. När det har gått så bra och Jakob har varit så bra i tv – det kul på ett annat sätt.
Känns det bra att vara tillbaka i Jokkmokk nu då?
– Ja, och det jag är mest glad över idag, är att när jag kommer in i lägenheten, så är det fullt av möbler. Allt är på plats, och det är för att folk är så himla schyssta och frågar: Vill du ha ett täcke? En soffa? En tv-bänk? För en dag fick jag vara bygdens lilla son som kom tillbaka. Men annars har jag ingen naiv bild av att komma tillbaka och ta byn med storm. Folk som bor här har ju familjer och barn. Man får skapa något eget, en egen tillvaro.
Och vad gör du nu?
– Jag skriver på en ny skiva som jag ska släppa i sommar och här finns inga distraktioner.
Vilket album blir det i ordningen?
– Mitt fjärde. Och det ska heta "Paradise Jokkmokk 2: Hot Love".
Är det inte lite en motsägelsefull albumtitel när du nyss har blivit singel?
– Det är bra om det väcker frågor.