Kieris krönika: Sorry, prällen

En mansröst ur radion, en präströst. Från Västerbotten, till på köpet. Frommare kan inte ett idiom ha lagt sig än runt stämband i trakterna kring Burträsk och Bygdeå. Tomatkross och squash och hönsbuljong och den välmenande, tröstande och förnumstiga rösten ur radion ackompanjeras av spolande vattenkran och fräset i stekpannan. Han talar om bristvaror i dagens samhälle. Han vill trösta och lindra. Han vill så väl. Han vill precis lika väl som livscoacher och stresshanterare och mentala vägledare och krönikörer som också talar om bristvaror i dagens samhälle. Han säger, med det mildaste tonfall som finns: En bristvara i dagens samhälle är det äkta, genuina mötet med andra människor. Och jag tänker: Sorry, prällen. Det där är inte bara en slapp tanke, det är dessutom bullshit. Det finns påståenden som upprepas så ofta att man kan börja ta dem för sanningar. Detta är ett sådant. Men det är ju åt helskotta fel. Tvärtom är det ju just i dagens samhälle som äkta, genuina möten människor emellan verkligen kan ske. Till skillnad mot i gårdagens samhälle. Äkta, genuina möten kan bara ske om man tillåts blotta sig på riktigt, om man kan stå med naket ansikte och garden sänkt. Om man kan dela med sig av sina tillkortakommanden och misslyckanden utan att dömas. Om man kan dela med sig av sin glädje och livslust utan att bli utfryst. Vi lever i en tid som är stinn av upplysning. Vi lever i en tid där människor träder fram och berättar. Vi lever i en tid där täckelser faller och garderober öppnas. Vi lever i en tid där ingen längre behöver födas som oäkting. Vi lever i en tid där vi av samhället är tillåtna att lämna relationer som inte är bra för oss. Vi lever i en tid där samtalsgrupper om sorg, depression, alkoholism, misshandel, sexuellt våld, sjukdom och annan nöd som står som spön i backen. Allt är inte peaches and cream, det vet jag fuller väl. Men aldrig att jag skulle vilja ha det som bara för lite sedan, när allt umgänge i princip gick ut på att visa upp en hållen mask. Jag vill ha det som nu, när jag kan promenera ner på stan efter squashgrytan, ta ett glas eller två med väninnan och skratta och gråta så att mascaran rinner över det förbannade och underbara livet.

Kieris krönika: Sorry, prällen

Det är lördag vid helgsmålsblecket. Stekpannan åker fram, löken börjar hackas och P1 går igång av gammal vana.