Kieri vågar vankelmodet

Katarina Kieris roman Vem vågar sommaren? är en stillsam lovsång till tveksamheten. Stillsam, men också fylld av spänningar och motkrafter. Den utvecklar det vid sidan-av-seende som möjligen är hennes främsta signum. Förmågan att formulera sig genom det outsagda. Den är också Kieris debut som romanförfattare efter fyra diktsamlingar och några rosade ungdomsböcker.
Det är ingen episk roman som flödar av händelsernas och personernas dramatik, den är medvetet händelselös och tuktad i själva berättandet. En kvinna kommer till ett sommarhus för att bo där i två veckor. Hon är frånskild, förmodligen snart medelålders, de två barnen visas hos fadern på västkusten.
Hon heter Majken Niska, kommer från Norrbotten, kanske de östliga delarna med tanke på namnet, nu lever hon i en "ny geografi", helt nära en storstad i ett mellansvenskt landskap.
Någonting borde naturligtvis hända denna kvinna, ensam i väninnans utlånade arvehus. Kieris stil är avskalad, saklig nästan som en deckare, saker plockas fram, omgivningar beskrivs, lite kliniskt så där. Replikerna är korthuggna, som inandningar mest. Man väntar ond, bråd död bland bärbuskarna den första kvällen. Man väntar förälskelse, otrohet, uppflammande passion i semesterledans halvdvala.
Men allt sådant är missförstådd dramaturgi, Kieris bok handlar om motsatsen. Om en vilopunkt i livet, om något som kan bli en vändpunkt, något som senare kan brisera eller åtminstone ändra vardagens inriktning. Stämningen är andlös, inte av spänning, utan av tvekan. Långsamheten i hennes eftertanke är stor. Det är skickligt, men inte helt invändningsfritt.
Majken ser tillbaka på inställda projekt, äktenskap, pedagogiska ambitioner i jobbet som förskollärare, det egna skrivandet som gått i stå. Kanske på förmågan att ge livet den strid det behöver för att blomstra?
Majken är inte precis tecknad som det urbana nutidsidealet, varken snabb, initiativrik eller gåpåig. Däremot dras hon till människor som öppnar alla dörrar med viss fermitet. "Vem vågar sommaren" frågar en diktrad av Harry Martinsson som hon hittar i husets övergivenhet.
Vem vågar sommaren? har sin övertygande styrka i de inre monologernas prövande och nötande. I lågmäldhetens resonerande och tvekan, i egenskapen att se de egna förmågorna och oförmågorna. Som en gestaltning av en människa fylld av avvaktan och ansamlat vankelmod är den lysande. Kanske också som en kritisk markering mot stordådens meningslöshet. Men när huvudpersonen kommer till sina samhälleliga reflexioner, till det mer sociologiska fältet av spel mellan människor i olika situationer, då stelnar Kieris språk och uttryck i osäkerhet. Då låter Majken Niska nylärt onaturlig, som repeterande en civilisatorisk läxa hon lärt utantill, men inte greppat riktigt.
Hennes utdragna tvekan är naturligtvis fylld av motsatsen också under dessa två vackra sommarveckor. Subtilt tecknade andra berättelser, där ett mer storordat allvar tycks dölja sig. Vad finns längst ned i äktenskapet hos grannkvinnan Edla, som så vackert bjuder på jordgubbar första dagen? Varför gör väninnans make Erik så spontant välplanerade besök och tycks så talför i fel ämnen jämt? Och hur står det till med friden och harmonin i väninnans äktenskap? Vad döljer husets historia av läsning, poesi och två udda personligheter nere i släktträdets vindlingar?
Det är de berättelserna som krusar Katarina Kieris lugna vatten. Och det är där hon visar sin styrka som författare och sina rötter i poesin, när hon beskriver det halvt obeskrivbara. När antydningar till känslor och händelser tillåts ta större plats än sin fullbordan. När ansatsen, och allt vad den rymmer av beslutsamhet och tvivel, lockas fram ur händelselöshetens sommardagar. "Vem vågar sommaren?/ Vem vågar mogna/ till en vidare krona för trädet/ och till ett vidare hav?"