Det är en skildring i furiöst tempo och skräckslagen stämning av Katja Kettu, samtidigt en kärleksberättelse under de mest vidriga förhållanden.
Barnmorskan är smidd av urtidslegender och samtidshistoria, en Kalevalakvinna som förälskar sig i en SS-officerare Angelhurst. Och som gör allt för att få denna blonda skönhet till sin, följande honom till det som är bortom sannolikheten, som lägret Titovka, hemvisten för nazistiska folkmord och experiment på fångar. Petsamo, där ryskt, finskt och norskt möts, var mot krigets slut inget land för människor, men väl för de grymma, hårda, förslagna. Människovärdet taxerades i kroppar och männen bjöd, tyskar eller ryssar kunde göra detsamma.
Kettu är en av dessa författare som har ett språk som driver handlingen framför sig, oftast med framgång, ibland med alltför stor otålighet och hård yta. Tonen är närmast aggressiv, ständigt blottande tänderna, det är fradgande, siande, sannande, besvärjande. Det är schamanens språk, med hallucinationens klarhet och förvillning.
Barnmorskan och hennes soldat är krigsoffer, fast levande. Han har sett folkmordet på judar i Ukraina, hon är dotter till en röd upprorsman som de vita sköt efter inbördeskriget i Finland. De utgör en dubbel uppsättning av Mutter Courage, i krigets släptåg lever de, kriget är deras försörjning.
Barnmorskan är en roman som pendlar mellan det fascinerande och det frånstötande. Ibland blir Kettus språk bara för mycket. Alla tänkbara kraftord förstärker och kryddar skildringen, men förlorar samtidigt sin effekt eftersom de är regel, inte undantag. Den monologiska kraften blir då också en monotoni, en rabblande förbannelse och åkallan som gäller allt och intet. I de stunderna förlorar man orientering, i viss mån motivering.
Men det är en skicklig prövning att våga närma sig en troende nazist med ett kärlekstema, och detta iscensatt av en kvinna som räddar barn till världen som en krigets ängel. Kärlek mellan motsatserna, i en omgivning som handlar om att förlösa krigsbarn avlade i våldtäkter. Och aldrig att Kettu någonsin väjer för sanningen om hur sympatierna för Tyskland och nazisterna såg ut i det vi kallar lokalsamhället, de nationella lögnerna ligger inte för henne.
Märkligt nog kommer alla ut som människor, lägervakter, ryska fångar, fanatiska nazister; de fanns i ett bestämt sammanhang, de hörde ihop i denna tid. Katja Kettu gör dem till litteratur och lyckas bevara både sanningen och humaniteten. Det är en inte enbart en litterär prestation.