Slutproduktionen som efter en period i Stockholm nu spelas på Teaterhögskolans scen i Luleå är fyra timmar och tio minuter lång, i tre akter med två pauser. Att drämma till med en marathonuppsättning av detta slag är lika galet som djärvt, främst i positiv bemärkelse. Detta anarkistiska teaterexperiment, en vildsint tolkning av Carl Jonas Love Almqvists familjeförbannelse från 1839, visar att det är en avgångsklass med integritet och hög konstnärlig ambition som ger sig ut i arbetslivet. Kaxigt, javisst.
Rollerna har fördelats genom lottning och längs dramats väg skiftar skådespelarna karaktärer i en gestaltning där Turteaterns tre regissörer använt grövsta tänkbara yxor. Att kalla det överspel vore en underdrift. Här går nämligen allt över gränsen, hela tiden. Publiken får uppleva ett fyra timmar långt fulfinger åt realismen.
Som ett blodtörstigt djur rusar ensemblen mot det oundvikliga slutet. Skådespelarna gnuggar, skriker och gestikulerar sig genom texten. Begrepp som hon, han eller hen saknar helt och hållet relevans då utgångspunkten är att samtliga kan spela alla roller.
Vackert är att de medverkande verkar njuta av att lyfta varandra, de både ger och tar energi. Det konstnärliga egot är stort men bärs kollektivt.
Att försöka genrebestämma föreställningen vore idiotiskt. Amorina är en visuell lek med tvära och uppkäftiga kast. Tonen är snuskig, hård och utan hänsyn till konventioner. Berättelsen sicksackar fram längs revan människa/djur, kultur/natur.
Fonden består av tre guldinramade tavlor - Målarens duk - där miljöerna skiftar i snygga projektioner. En av dukarna används även för skuggteater.
Ibland är det väldigt underhållande, som när brodern Wilhelm (för stunden spelad av Harry Friedländer) i bottenlös förtvivlan, strax före sitt självmord, författar ett avskedsbrev till sin älskade Henrika/Amorina. Naturligtvis beseglas eländet i blodsskrift. För varje ord sticker Wilhelm värjans udd i överläppen, som vore munnen ett bläckhorn och vapnet en fjäderpenna. Ett smärtsamt och tålamodskrävande brevskrivande där upprepningen föder halsbrytande komik.
Tolkningen rymmer för övrigt många partier där ensemblen utforskar hur långt det är möjligt att dra ett skämt. En slags uttröttning där publiken drivs till kapitulation.
Sannolikt backar en och annan vid tanken på föreställningens längd och kanske hade den mått bra av att kortas en aning. Men på samma sätt som det förhåller sig med dramats obeveklighet, är det med ensemblens attityd till publiken. Under de fyra timmarna i salongen beseglas åskådarnas öde av tio skådespelare som inte kompromissar med sin konstnärliga iver. De ger blanka fan i om du är trött efter en dålig dag. De tänker vinna din gunst och är beredda att gå över lik (vilket de bokstavligen gör!).
Så låt dem köra över dig. Du kommer att ha roligt under tiden.