<STRONG>För ett par år </STRONG>sedan överhörde jag ett samtal två manliga författare emellan. Vi var ett sällskap som satt på en krog och de två kollegorna började plötsligt att jämföra hur mycket de hade arbetat under påskhelgen. Jämföra är förresten en underdrift, de tävlade. Jag kommer inte ihåg antalet tecken som de slog varandra i skallen med, men jag minns att när jag försynt lade mig i och frågade om det var inklusive mellanslag, så vände de sina upprörda ansikten mot mig och utropade med en mun: Exklusive! <BR><BR><STRONG>Jag har tänkt</STRONG> tillbaka på den lilla episoden många gånger och lett lite för mig själv. Och jag har tänkt att jag vet inga som är så måna om att berätta om hur mycket och hur disciplinerat de jobbar som just författare. Upp verkar alla gå i ottan, sedan sitta sina plikttrogna förmiddagstimmar, unna sig endast en spartansk lunch och därefter låta flitens lampa lysa till långt in på kvällen. Varje dag ska si och så många tecken produceras. Eller si och så många sidor, Times New Roman, tolv punkter, dubbelt radavstånd. Dag efter dag. År efter år. "Det är som vilket jobb som helst", hör jag dem säga i intervjuer och på författaraftnar. "Precis som vilket jobb som helst." <BR><BR><STRONG>Nu råkar jag</STRONG> tycka att det inte är precis som vilket jobb som helst. Åtminstone går det inte att jämföra med de jobb jag har haft under åren - kontorssekreterare, tågstädare, lärarvikarie, fritidspedagog, föreningsadministratör. För att nämna några. <BR>Till skillnad från alla de jobben är jag som författare fri att utöva mitt yrke var helst jag har lust. Jag kan sitta i sängen eller på tåget, på Gotland eller Grand Canaria. Varken statliga eller kommunala beslut styr min verksamhet och vare sig semesterperiodsönskemål eller timrapporter ska fyllas i och lämnas in. Jag slipper omorganisationer, utvärderingar, kaffekassa, praktikanter, utvecklingssamtal, jobbiga arbetskamrater och inkompetenta chefer. Ingen hindrar mig att ringa kompisar eller göra ärenden på dagtid och tittar solen plötsligt fram kan jag ta en långpromenad. <BR><BR><STRONG>Att vara författare</STRONG> är inte som vilket jobb som helst. Visst, det har självklart sina avigsidor, månadslön har man inte, firmafester får man aldrig gå på och inte en sekund kan man förlita sig på någon annan än sig själv. Men det är på många sätt en oerhört privilegierad tillvaro. Och jag tror att det är just där som skon klämmer. Att man skäms för att man har det lite bra. Att Luther sitter på den axeln och Marx på den andra och i ryggmärgen sitter att man ska arbeta i sitt anletes svett för att vara en god människa och medborgare. Och att man därför måste övertyga sig själv och andra om att man minsann svettas. Från bittida till sent. <BR><BR><STRONG>Hörde en av</STRONG> våra mest upphöjda och etablerade författare på bokmässan i höstas. Hon berättade att hon hade tänkt sig författarlivet som rätt behagligt med höstpromenader och eftertanke och kanske till och med en hund. Inget av det hade infriats. Det hade bara blivit arbete och åter arbete. Först kände jag ett sting av dåligt samvete. Sedan tänkte jag att hon kanske precis som jag väljer vissa ord och liksom kursiverar dem. Jag hör mig själv ibland, hur jag säger att jag har arbetat hela dagen. Inte läst. Inte lyssnat på radio. Inte gått till biblioteket. Utan arbetat. Och i dag har det i alla fall blivit femtusenetthundrafemtiosex tecken. Exklusive mellanslag.
