Katarina Kieri: Om att orka hantera läget

När jag då och då nämner det, låter reaktionerna sällan vänta på sig. "VA?!", utropas det med uppspärrade ögon. Och jag ser hur jag sjunker i graderna. Att då komma dragandes med att ett ex faktiskt en gång fick en Helsingforsresa (som inkluderade mig som medresenär) i present, men att den där resan av olika skäl aldrig blev av, stärker knappast mina aktier. Och det var ett tag sedan jag försökte täcka över brister och blottor genom att skryta om andra bravader. Som att jag uppträtt med Jokkmokks-Jokke eller att jag en gång suttit i Cornelis Vreeswijks knä. Alla dessa tillkortakommanden. Man ger sig själv klämkäcka tillrop emellanåt, men vad hjälper det? Jag menar, har man inte varit i Helsingfors, så har man inte. Äger man inget sommarställe, så äger man inget. Blir man inte inbjuden till det ena och det andra, så blir man inte. Får man ingen royalty i år, så får man inte. Har man ingen ring på fingret, så har man inte. Det finns ett och annat i livet att ta hand om. Eller hantera, som det så populärt heter. Moderna människor ska hantera jobbiga situationer. Hanterar gör man i stället för att skälla ut. Eller slå sönder. Eller bryta ihop. Det är liksom lite mer städat och kultiverat. Det är liksom lite mer moget. Orka, säger sjuttonåringarna i en trött utandning om allt som låter pretentiöst. Orka gå på föreläsning. Orka skriva krönika. Orka se på K-special. Orka hantera. De har sina poänger ibland, de där slashasarna. Orka hantera att jag aldrig har varit i Helsingfors. Och än mindre, orka se det som en möjlighet, som positivitetsfundamentalisterna mässar. Orka göra det till en dröm. Eller en utmaning. Nej, jag tänker bara deppa över det. Resten av den här dagen. Inte för att jag har särskilt stor lust att åka dit just nu eller ens vet vad jag skulle göra där. Men bara för att jag är trött på de vilda blickarna när den där jäkla huvudstan kommer på tal. Bara för att jag inte har någon lust att sjunka i graderna. Från att vara en småtrevlig och smålyckad skribent till att bli en medioker halvfigur som helt saknar ambitioner. Bara för att jag alls börjar överväga Jokkmokks-Jokke.

Katarina Kieri: Om att orka hantera läget

Apropå nästan ingenting. Jag har aldrig varit i Helsingfors. Jag vet, det är skitmärkligt, inte minst med tanke på mitt finsk-ugriska ursprung. Märkligare än att jag aldrig har varit i Borås till exempel. Eller Lund. Det är besvärande, faktiskt rätt pinsamt.