Det var när Ferdinand Boberg var förbrukad som nationell arkitekt som han började ägna sig åt kulturarvet. Efter Baltiska utställningen i Malmö 1915 ansågs han inte längre intressant, tidsandan hade sprungit förbi honom och kritikerna talade om efterklang och förstelning. Hans sista stora arbete blev det slottsliknande varuhuset NK i Stockholm. Som kulturarvstecknare fick han en ny livsuppgift och nu får han sin bok med Svenska bilder. En skildring av Louise Nyström som 100 år efteråt följer i hans spår genom landet.
Uppgiften var gigantisk, i tio år var Boberg garanterad bil och resurser att teckna av Sveriges gamla kulturarv, från norr till söder, i öst och väst. Han var 55 år gammal, fortfarande full av krafter och teckna kunde han. Och han kände alla man borde känna i dåtidens kulturelit, från Carl Larsson till Ellen Key, kronprinsparet Gustav Adolf och Margareta och givetvis arkitekter som Agi Lindegren och Isac Clason.
Boberg låg rätt i sin tid, även om hans bana som arkitekt stäcktes. Och hustrun Anna var ingen oäven konstnär, även om hon fick spela assistentens roll under resorna.
Ett konsortium finansierar hans upptäcktsresa genom det hotade kulturarvet Sverige och det är svårt att se avgränsningen, allt från klockstaplar till kalkugnar skulle han teckna, med ryggen åt nutiden och ansiktet mot historien. Han går alltså i Mandelgrens fotspår, folklivsentusiasten som 60 år tidigare genomkorsade landet i exakt samma ärende. Boberg hade tänkt sig 1.000 teckningar som grund för en begränsad upplaga av Svenska bilder från 1900-talets början, men totalt blev det över 3.000 exakta teckningar där han såg det gamla Sverige med arkitektens skolade blick, förtydligade somt, dolde annat, tolkade alltså till skillnad från fotografiets mer plana avbildning.
För landsbygdskyrkorna blev inventeringen rena lyckträffen. Här räddades åtskilliga inventarier, dopfunter som blivit vattensåar åt hästarna, medeltidstextilier från vedlårarna. Boberg såg exakt det man skulle se, högkulturens hotade föremål, men han såg också gamla hyttor och hamrar från bruken, vattenhjul på kvarnarna, valvbroar och kyrkdörrar. Hans blick är typisk, och därför inte så överraskande, Mandelgren hade bredare perspektiv.
Ända upp till Norrbotten sträckte sig paret Bobergs resor. Landsbygden runt Piteå finner man rik och varierad, kyrkstäderna vackra och fascinerande. Det är högsommar 1924, myggplågan är ständigt närvarande, men bättre när man vistas intill havet. Det norrbottniska blir kyrkor mest, Öjebyns, Gammelstads, Jokkmokks, Kalix och Övertorneå. På sistnämnda stället finns också den fina madonnan som väcker deras beundran. I Överkalix pratar Anna med en gubbe och får historia och lokalfärg så det räcker, "ögonen skina av intelligens". De utsvängda timmerväggarna på härbren och uthus fascinerar.
Nyströms bok följer alltså Boberg i spåren, men inte på något särskilt spännande sätt. Först Bobergs teckning, därefter dagsfoto av hur objektet blivit bevarat. Samma kyrka, järnbruk, gård, etcetera, en katalog över kulturarvets oföränderlighet eftersom man endast i undantagsfall bekymrat sig om de mer föränderliga objektens utseende.
Men fin noggrannhet och intressanta dagboksanteckningar. Och den avslutande redogörelsen för restaureringsdiskussionen mot 1800-talets slut är intressant och ger perspektiv åt vår egen tids närmast dogmatiskt knäsatta bevarandeiver.