På den tiden filmer erhöll svenska titlar kallades originalversionen av True Grit för De sammanbitna. Och då var det 1969 och John Wayne säkrade hem sin långa karriärs enda Oscar, för sin virtuosa prestation som den enögde och konstant whiskey-impregnerade sheriffen Rooster Cogburn, engagerad av den 14-åriga flickan Mattie Ross för att lokalisera Frank Chaney - mannen som skjutit ihjäl hennes far.
Då var det den ärrade hårdingen Henry Hathaway som regisserade och i rollistan för övrigt återfanns Kim Darby, Glen Campbell, Robert Duvall, Strother Martin och Dennis Hopper.
Filmen byggde på en bok, som faktiskt var ännu bättre: True Grit av Charles Portis. Helt underbar och skriven på ett oförlikneligt mustigt språk (översatt till svenska då som Mod i barm; i dagarna återutgiven under sin originaltitel - var så goda och läs!).
Nu har bröderna Ethan och Joel Cohen gjort en ny version av True Grit. Beundransvärd på samtliga sätt och vis som man bara kan fundera fram: kärv, strävsam, till och med lite rolig emellanåt och mera utförligt innehållsrik och trofast gentemot boken än den gamla filmen. I allt väsentligt: strong. Jag sätter en fyra i betyg; det hade lika gärna kunnat bli en femma.
Bröderna Coen gör aldrig några dåliga filmer. Bara bra och jättebra filmer. Inga andra kategorier alls.
True Grit är en jättebra film. Svindlande vackert fotograferad av total-esset Roger Deakins, musik-satt av Carter Burwell samt enastående klanderfritt spelad av - samtliga medverkande. Akademiklass. Över hela linjen.
Vi är någonstans ute i western på så där 1870-talet. Vi ÄR alltså, bokstavligen och kärnfullt, just där. Atmosfären är oklanderligt infångad.
Jeff Bridges ÄR också Rooster Cogburn, sheriffen som betydligt hellre skjuter ihjäl sina motståndare än tar dem till fånga (och betydligt hellre tömmer en flaska än lämnar den intakt).
Inledningsvis är han överlägset arrogant mot 14-åriga Mattie, som vill anlita honom och hans tjänster. Hon ska i alla fall inte följa med honom in på choctaw-indianernas territorium där fadermördaren Chaney (spelad med bravur av Josh Brolin) ska befinna sig. No Way!
Men Mattie argumenterar man inte med (inledningsvis gör hon en hästaffär med en överste som hör till de stort minnesvärda) och snart är det omaka paret i väg. Och inom kort ansluter sig den lite besserwissrige Texas Rangern LeBouef (Matt Damon är lika fyrkantig som oftast men ändå...utmärkt) också till duon.
Sedan händer det saker och ting här. Hela tiden. Vissa väldigt dramatiska. Andra bara drastiska. Man sitter i alla fall bara som nerspikad i biofåtöljen. I två timmar. Vill aldrig att det ska ta slut.
Men till sist gör det ju ändå det. Och då har vi också upplevt Barry Pepper som en fundersam ledare för ett skurkgäng. Och noterat att Jeff Bridges INTE gör dåliga roller i filmer av bröderna Coen (minns The Big Lebowski!).
Och True Grit står ungefär för Det rätta virket och den som verkligen är innehavare av det epitetet här är den unga Hailee Steinfeld, som Mattie Ross. Vilken säkerställt snitsig tjej - bara ett högt bravo!
Och nu gör man återigen westernfilmer i Hollywood och de senaste åren har vi kunnat snurra lassot kring några riktigt utomordentliga filmer i genren: 3.10 till Yuma, Appaloosa och så då även denna - True Grit.
Det är en fest, ett äventyr, men även en värdig upplevelse att se den. Den är även Oscars-nominerad i några kategorier, men där har den nog ändå inte någon riktig chans mot den okuvliga The King’s Speech.
Men i vilket fall som hur som haver helst: gör det till denna fånigt bistra februaris största angelägenhet att SE DEN.
Ingenting alls som ni kommer att någonsin ångra.
Nej då.