Städer
Maxim Grigoriev
Bonniers
Ny bok
På en målning från år 1900 av den tyske konstnären Oskar Zwinstscher sitter en kvinna med en hund på en bänk vid något som ser ut som en flod eller en sjö, kanske är det natt, kanske kan hon inte sova. Den har namnet Sehnsucht. Titeln tillför verket en existentiell dimension, för det tyska begreppet, som ibland påstås besläktigat med portugisiskans saudade, summerar en mänsklig längtan efter något som saknas henne, något som hon behöver.
Sehnsucht kan också sägas vara vad Maxim Grigorievs novellsamling Städer kretsar kring.
Huvudpersonerna, i den mån de finns, är utanförfigurer som längtar in i stadens själ, in i det verkliga livet. Inte sällan är de resenärer som försöker bli något annat än turister, något mer än passiva betraktare. Även om Grigoriev fångar staden i olika tvärsnitt som en flod, en utsikt från en balkong, en vind som sveper med sig stadens dofter, är staden bara delvis det som intresserar honom. Lika mycket handlar det om vårt förhållande till den, vad vi söker i den, vad som får en resenär att färdas från den ena staden till den andra.
Sökandet handlar knappast om nyfikenhet eller någon glupande livsaptit. Platserna, om de så kallas Paris, Berlin, Porto eller New York, skildras som tämligen lika varandra. Om det regnar eller inte, om ljuset är blått eller möjligtvis någon annan färg, är ofta så långt Grigoriev sträcker sig i fråga om miljöbeskrivningar. Handlingen i berättelserna drivs inte i första hand av något yttre skeende utan ett inre. Det ligger en hinna mellan det som sker och personen som upplever det. Dialogen är sparsam och när den väl förekommer är den skriven i indirekt form. De olika greppen förstärker känslan av utanförskap.
En av novellerna har fått samma namn som Zwintschers målning. Här säger en student, som äter Kebab vid Görlitzer Bahnhof i Berlin, att sehnsucht är längtan bort, längtan hit eller dit och vad all poesi handlar. Medan han pratar med munnen full av mat dundrar ett tunnelbanetåg förbi på viadukten utanför skyltfönstret. Fotografen, som bär novellen framåt, lyckas bara ta misslyckade bilder och tycker att hela hans liv ägt rum i en återvändsgränd. Så småningom beger han sig vidare till Paris för att efter många tillfälliga stopp hamna i New York där han till sist tycks lyckas som fotograf. Men han tvingas här också konstatera att fartygen som kommer långt därutifrån havet kanske kommer just från det Portugal han en gång lämnade, att det här bara är andra sidan av samma sak.
Grigoriev är en skicklig stilist och som allra bäst när han låter sitt berättande flyta på utan allt för mycket filosoferande. Debuten känns genomarbetad och intressant och får mig inte bara att fundera över mitt eget resande utan också att se fram emot Grigorievs fortsatta författarskap.