Kärleken övervinner berättarkrämporna

De mänskligt agerande heter Georg Andersson och Fabia Dimitrescu. Han är något så präktigt och samtidigt utdaterat som chef för ABF i Stockholm, hon är den unga europén, abstrakt och vacker som alla symboler och natuligtvis räddar hon hans liv. Två gånger, först helt i enlighet med hjärt-lungräddningens alla regler och senare i enlighet med kärlekens etiska påbud. Men vi ska inte glömma sorgen, den föregår kärleken och drabbar Georg när hans hustru Marja dör. Han sörjer, vilket änklingar gör, han talar med sin kloke vän Milan, säkerligen lika nödvändigt, och sedan drabbas han. Och kärleken är just så oförnuftig och omskapande som den kan vara, vad kan denna unga kvinna, en gång född i kommunismens Rumänien som dotter till en partihöjdare, skolad i Paris och i exil i Stockholm, finna hos en representant för den vissnande kulturella grenen av arbetarrörelsen i Sverige? Låter det alltför arrangerat, välkomponerat som i en riktigt uppbygglig samtidsfilm? Jo, de dragen finns, och de är också ganska störande i Kallifatides bok. Scenerna är vackert, men övertydligt inlagda, vännen Milan är klok och tragisk, som man vill tro att en man som en gång flydde förtryckets Tjeckoslovakien ska vara, professor i filosofi. Georg är klok, beläst och småtråkigt sympatisk, som man vill tro att en ideal trotjänare ur ABF ska vara,
Arbetarnas Bildningsförbund! Och yrkesknepen lyser igenom lite för tydligt, Fabia gör sagolika entreer när helst handlingen kräver, och lika lämpliga är hennes sortier. Allt detta släpper Kallifatides igenom fast han är den erfarne hantverkare han är, och man känner sig både skamsen och irriterad över att påpeka det. Det som till slut räddar hela romanen är när kärleken för de älskande till Rumänien. Låt det osannolika inträffa vädjar texten till oss, logiken har ingen plats när ålderdom och ungdom träffas i passion, bärande alla de förväntningar de bägge tillstånden är dömda att bära. Och kärleken har likaledes makt att befria oss från den ödesbestämning som låser oss i sociala och historiska fjättrar. En märklig kraft, stark nog att till och med förlösa en ganska haltande roman från dess berättarkrämpor. Med hjälp av en och annan rad av aforistisk visdom, från författaren själv och så från Ovidius, vem annars?

Kärleken övervinner berättarkrämporna

Theodor Kallifatides nya roman Vänner och älskare är trygg som den traditionella begravningspsalmen, sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt. Den gamla tiden och den nya skapar ett gemensamt gränssnitt av passion och förälskelse.