Kärleken blir bara ett påstående

Det har blivit en strålande vacker och musikaliskt rik föreställning. Scenen är ett abstrakt rum, som samtidigt föreställer torget med kvinnornas brunn, kungens tronsal, slagfältet och de älskandes gemak. Mitt i detta rum, som ett tydligt centrum, står förbundsarken, lika mycket en slaktbänk som en våldtäktsbädd eller ett altare med en altarduk som med pjäsens gång blir allt blodigare. Den bara antydda ouvertyrens svävande ackord kristalliseras snart till melodiösa sånger, lätta att ta till sig, och slutet av första akten blir en nästan musikalliknande showstopper, där Batsebas smärtsamt vackra aria om att vara kvinna, följs av körens och sångarnas hyllning till den krönta drottningen. Där finns ett centrum, en kärna i föreställningen, som nästan liknar rockopera, och det hela utvecklas i den meningen till en generös föreställning, med flera körpartier, en förförisk balett och en kommenterande, ibland nästan tjattrande kör av små profetissor, ett mycket välfunnet och välgörande tillägg till berättelsen. Batseba är historien om Kung David och hans drottning. David ser den vackra Batseba vid kvinnornas brunn och begär henne. Han tar henne med våld, låter döda hennes man och kan sedan aldrig lämna henne. Det är en berättelse om besatthet och makt, men också om kärlek och upprättelse. Batseba återerövrar sin värdighet och står till slut jämbördig vid kungens sida och bland alla hans söner blir det hennes Salomo som skall smörjas till konungens efterföljare och föra makten vidare. För Torgny Lindgren ställer Konungabokens berättelse om Batseba en fråga: Hurudan är Herren. "Som jag", säger David efter att ha våldtagit Batseba. Men samma svar ger också Batseba långt senare, när hon vårdar och värmer den åldrade David vid hans dödsbädd. Därmed får frågan också en annan formulering: Hurudan är Kvinnan? Hur är Kärleken? Det blir en historia som till en början formulerar Herren som en hämndlysten och nyckfull Jahve och sedan som en förlåtande och skyddande Kristus. Kärleken, först som David, som makt och våld, men till slut också som Batseba, hennes ömhet och visdom. Som lystnad först men därefter som lust. Operan presenterar sin föreställning som en berättelse om kärlek, berättad ur ett kvinnligt perspektiv. Men kanske är Konungabokens berättelse om Batseba alltför rik, alltför mångbottnad för att kunna reduceras till ett 20-tal scener i två akter, för att kunna förenklas till en tvåtimmarsopera. Något fattas. Jag blir inte gripen. Den besatthet som skakar David sedan han varit nära Batseba får egentligen inget uttryck, blir bara något som påstås. Trots flera vackra sånger, en ljuvlig duett i första akten; "mitt hjärta finner ro i din kärlek" berörs jag inte. Och när David och Batseba sjunger sin sista duett om den kärlek "som var alltför stor" är det smärtsamt vackert, men då är det också för sent. Kärleken i Batseba blir aldrig riktigt något annat än ett påstående. Och när Batseba slutligen - inte i kraft av att vara älskad, inte i sin åtråvärdhet - utan med egen hand dödar Absalon för att bereda plats för sin egen son Salomo, blir det ett avgörande tillägg i Lindgrens berättelse om kvinnans återupprättelse. Det är inte i kraft av sin vishet, sitt åtråvärde, inte genom att vinna mannens tillit som hon slutligen råder över skeendet, utan med våld. Det blir en egendomlig aspekt i det som skulle vara ett kvinnligt perspektiv, berättelsen hänger inte längre samman, om den alls funnits, och när allt är över sitter jag där med en ovillig invändning mot librettist, regissör och dramaturg; vad kan dessa män egentligen berätta för mig om Kvinnan?

Kärleken blir bara ett påstående

I lördags hade Kungliga Operan urpremiär på Sven-David Sandströms nyskrivna opera Batseba med ett libretto av Luleåbon Leif Janzon efter Torgny Lindgrens roman.