Kärlek som obotlig ensamhet

Sex olika berättelser om den obotliga ensamheten i sex olika kärleksmöten. Man kan få för sig att Richard Swartz skrivit sina noveller för att pastischen roar honom, frågan är bara om samma förströelse når fram till läsaren? I ett både bestämt och obestämt Europa träffas människor eftersom gammeldags åtrå låter dem så göra. Men när sen kroppen fått sitt är sinnet lika fullt av distraktion och brist på mening. Det borde vara sekelskiftet 1900 hela tiden, men ibland ligger det alldeles intill i tiden. Och jag blir inte riktigt klok på denna medelklasseuropeiska brist på mening. Någon introduceras av en väninna, som tycker att en herre kan behöva sällskap i en främmande stad och störande nog dyker så ett barn upp i våningen när det ska till, någon annan gör det i logen på Wienoperan, Friskytten ges på scenen, piffigt nog. Någon tar helt sonika med sig en prostituerad till våningen. Men varför? Passionen är inte ens rolig, för att inte tala om sunt naturlig, men den är å andra sidan inte heller nämnvärt skambelagd så att Freud får en chans att viska repliker från foajén. Det finns någonting tvångsmässigt obegripligt över dessa främmande människors köttslighet med varandra. I nästan varje novell måste någons händer händelsevis hamna på någon annans lår och det blir med ens väldigt hett. Det är erotik av det slag som endast finns i romaner. Ändå tycker jag om Swartz stil, lite ekig, soignerad. Den är vacker och ingår nog i den pastisch jag kanske läser. Det är en fin stilövning, men i vilka punkter fäster den i vår egen tid, i våra egna frågor? Rotlöshetens hotellvisiter är kanske inte det enda samtidsdrag som binder oss samman? Är inte passionen och den irrationella kärleken ungefär lika stark, och lika lite likgiltig i vår tid, som i alla andra tider? Om man nu söker eviga värden istället för evig tristess. Boken heter Vita lögner, och det är oförlåtligt dåligt, även för att vara en kliché.