Finns det en djupare mening inunder ordsvallet i Gerda Anttis roman Min man David? Någonstans i all denna förtrolighetsprosa döljer sig, tror jag, kärleksbudskapet. Uppmaningen att inte tappa tilltron, inte tappa hoppet och förmågan att se kärleken som en tillgång och inte enbart som en sinnesretning. Marit gifter sig med David i en ålder av 54 år. Han är ägare till en ganska stor gård, storbonde hade han kallats förr, släktleden samlar sig bak hans breda rygg i uppmanande led. Men som alla stora män faller han och någonting så prosaiskt som en ko blir hans fall. Han blir halvt handikappad efter kons framfart i ladugården och offer eller möjligen föremål för Marits ständiga omsorger. Parallellt med detta tar sonen Peje över gården. Och det blir lite grann som i en gammaldags bonderoman, en berättelse om motsättningar mellan generationerna, mellan gammalt och nytt, mellan släkt och modernitet, mellan stad och land också, åtminstone i bakgrunden. För även om inte Marit får öppna sin kennel bakom huset som planerar att göra så ger hon inte upp sina jobbplaner. David är möjligen drumlig, och knappast fullt ut moderniserad, men han är inte brutal. Så småningom blir det en fotvårdssalong istället, och många samtal och tankar tillsammans med kunderna, eller som tankeflykt medan själva behandlingen pågår. Troligen är det så att Gerda Antti skriver en kvinnoerfarenhet som jag aldrig kommer att nå fram till, även om jag lyssnar. Kanske är det också en generationserfarenhet. Det finns något förmodernt över henne. De lågmälda, långsamt förklarade omdömena, om hur livet är, karlar, erotiken, hundar, vädret. Det är ett slags förädlat vardagsprat, inte oförståndigt, inte babblande. Tvärtom ganska klokt men ofta odrägligt självbelåtet. Och det är väl någonstans i den där upphöjda vardagserfarenheten som jag går vilse i romanen. Den blir så förtvivlat intim, jag tycker mig ha hört saker jag inte vill veta, öppnat fel dörr och sett saker jag inte vill se. En modernare kritiker skulle läsa heteronormativ förföljelse i Anttis stilla lovsång över paräktenskapet mellan man och kvinna. Men söka tröst i det faktum att Marit åtminstone frigör sin kraft på arbetsmarknaden. Även kritiker söker sitt.Allt utvecklas till det bästa i boken, David tillfrisknar, kärleken består, vardagen har sina ljusa gläntor och livet tycks tämligen begripligt. Och i det stora bruset av ord hör man beständigt kärlekens vardagsvisa spelas upp, om och om igen.
