Kärlek och kärlekens begränsning

Sara Hallströms nya diktbok "Jag vill att mina barn" ska tillhöra är inte en konventionell samling dikter utan snarare en sorts lyrisk berättelse.

Långsam läsning. Sara Hallströms nya diktbok "Jag vill att mina barn" vinner på att läsas långsamt.

Långsam läsning. Sara Hallströms nya diktbok "Jag vill att mina barn" vinner på att läsas långsamt.

Foto: Trinidad Carrillo

Kultur och Nöje2015-10-24 16:30

Poeten, förskolläraren och skrivarkursläraren på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg Sara Hallström har en handfull böcker bakom sig.

Texterna i höstens bok har skiftande utseende, somliga bara en enda rad, många korta dikter, enstaka längre texter, många blanka sidor. Det är mycket luft på boksidorna, kanske för att läsaren skall hitta vilopunkter i detta lyriska universum.

Det tar tid att orientera sig, man gör klokt att gå långsamt fram, läsa om, läsa om igen för att urskilja mönster och motiv.

En rad texter handlar om barn, precis som bokens titel antyder. Enradingar om att lämna barn på dagis: ”Lägg dig ner på gränsen mellan vård och värld”, ”Varje dag ska vi vinka till varandra genom det här fönstret”. Undertexten handlar om den förlust både barn och förälder drabbas av när man måste skiljas åt. Den vuxne vandrar ut till sin värld, medan barnet överlämnas i samhällets vård. Kvar blir bara några timmars tillhörighet.

Längre fram i boken öppnar Hallström perspektivet framåt, barndomens tid är snart förbi och allt kommer att förändras.

Ni tillhör mig nu

Men inte då

Inte sedan

Och nu

Och hur

Det finns också texter om vuxnas, i synnerhet kvinnors tillhörighet, om kärlek och kärleks begränsning. Sinnliga dikter om kroppar;

ständiga närvaron i öron, halsar, knogar Röra vid midjan, armen

axlarna medan vi pratar om kroppen, linjerna.

Det finns ett du och det finns ett vi och det kanske finns en sång för oss alla. En liten vacker dikt frågar om en gränslös gemenskap:

Det som kan formas till en sång, det som är

sångbart? Det som inte hörs ha en gräms

för hur många röster som kommer att delta.

Det som samlar luften. Det som kan

vila i en melodi, det som

lirkar upp munnen?

Poeten Rimbaud skrev 1871 i sitt berömda skådebrev att poeten måste göra sig seende. ”Poeten gör sig seende genom en lång, väldig och grundlig förvirring i alla sinnen.”

Hallström har skrivit en ”skådedikt”, men jag tror att den inte riktar sig bara till poeter utan till oss alla att vi ska se möjligheterna till tillhörighet.

Ögon som ser bortom rum, våningar och väggar måste vara sjuka

Ögon som ser igenom, ögon som säger sig se igenom och vidare

Ögon som uppfattar sång

De ser vad som inte finns, de ändrar färg genom sina syner

Accepterar inte rummets skiljelinjer, vägrar uppdelning,

kombinerar omöjliga element.

Lyrik

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!