Poeten, förskolläraren och skrivarkursläraren på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg Sara Hallström har en handfull böcker bakom sig.
Texterna i höstens bok har skiftande utseende, somliga bara en enda rad, många korta dikter, enstaka längre texter, många blanka sidor. Det är mycket luft på boksidorna, kanske för att läsaren skall hitta vilopunkter i detta lyriska universum.
Det tar tid att orientera sig, man gör klokt att gå långsamt fram, läsa om, läsa om igen för att urskilja mönster och motiv.
En rad texter handlar om barn, precis som bokens titel antyder. Enradingar om att lämna barn på dagis: ”Lägg dig ner på gränsen mellan vård och värld”, ”Varje dag ska vi vinka till varandra genom det här fönstret”. Undertexten handlar om den förlust både barn och förälder drabbas av när man måste skiljas åt. Den vuxne vandrar ut till sin värld, medan barnet överlämnas i samhällets vård. Kvar blir bara några timmars tillhörighet.
Längre fram i boken öppnar Hallström perspektivet framåt, barndomens tid är snart förbi och allt kommer att förändras.
Ni tillhör mig nu
Men inte då
Inte sedan
Och nu
Och hur
Det finns också texter om vuxnas, i synnerhet kvinnors tillhörighet, om kärlek och kärleks begränsning. Sinnliga dikter om kroppar;
ständiga närvaron i öron, halsar, knogar Röra vid midjan, armen
axlarna medan vi pratar om kroppen, linjerna.
Det finns ett du och det finns ett vi och det kanske finns en sång för oss alla. En liten vacker dikt frågar om en gränslös gemenskap:
Det som kan formas till en sång, det som är
sångbart? Det som inte hörs ha en gräms
för hur många röster som kommer att delta.
Det som samlar luften. Det som kan
vila i en melodi, det som
lirkar upp munnen?
Poeten Rimbaud skrev 1871 i sitt berömda skådebrev att poeten måste göra sig seende. ”Poeten gör sig seende genom en lång, väldig och grundlig förvirring i alla sinnen.”
Hallström har skrivit en ”skådedikt”, men jag tror att den inte riktar sig bara till poeter utan till oss alla att vi ska se möjligheterna till tillhörighet.
Ögon som ser bortom rum, våningar och väggar måste vara sjuka
Ögon som ser igenom, ögon som säger sig se igenom och vidare
Ögon som uppfattar sång
De ser vad som inte finns, de ändrar färg genom sina syner
Accepterar inte rummets skiljelinjer, vägrar uppdelning,
kombinerar omöjliga element.