1932 åker Karin Boye till Berlin. Den officiella anledningen är att hon ska gå i psykoanalys hos en doktor Schindler och, bland annat, bli botad från sina "homoerotiska besvär". Samtidigt har Berlin just den öppenhet och det gayliv som Sverige och Stockholm saknar.
- Jag brukar säga att hon stod mellan två eldar, för i Berlin hade hon ju det liv hon hade längtat efter, det måste ha varit väldigt påfrestande att försöka välja bort det, säger Pia-Kristina Garde, som utifrån sitt eget privata intresse ägnat sig åt biografisk Boyeforskning under större delen av sitt vuxna liv.
"Jag måste vara ovanligt sinnlig", skrev Boye i sina anteckningar. Hon vill inte bli botad, klagar doktor Schindler i samtal med en av den svenska poetens manliga älskare, Spektrumredaktören Josef Riwkin, som kommit på besök till Berlin. I stället byter hon psykoanalytiker och tar också chansen att träffa kvinnor på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Bland hennes nya vänner finns Margot Hanel, den kvinna som skulle bli hennes sambo i Stockholm.
Radikal författare
Utvecklingen går att följa i Karin Boye - okända brev och berättelser som är Pia-Kristina Gardes andra dokumentära bok om Boye. Redan med sin första, fotoboken Karin Boye och människorna kring henne, gav eldsjälen Garde en mer komplex bild av en på många sätt radikal författare som efter sitt självmord reducerats till tragisk, och vars diktning i stor utsträckning förknippats med knoppbristeri och ungdomlig smärta.
- Det som är kul med den här boken är att man får se hennes humor i breven, och att ingen ber om ursäkt för hennes sexualitet. Jag har inte hittat någonstans att hon gör det själv. Skäms gör hon över andra saker.
"Låt oss vara omoraliska i gott kamratskap, det är då skönt att man inte är ensam" skriver Boye i ett brev till Victor Svanberg, hennes tidigare lärare, vän och älskare, tillika bisexuell. Garde intervjuade honom långt nere bland hyllorna i Kungliga biblioteket. Svanberg, mån om relationen till sin fru, var först motsträvig och ville inte att någon skulle höra.
Det fiktiva greppet
Medan Garde skriver dokumentärt tar författaren Jessica Kolterjahn i stället det fiktiva greppet. Den bästa dagen är en dag av törst heter hennes roman om Karin Boyes omvälvande år i Berlin.
Några månader innan den blir lokalt nazisthögkvarter låter Jessica Kolterjahn Boye gästa den historiska gayklubben Eldorado, spelplats för Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin, förlagan till filmen Cabaret.
Isherwood och Boye var verkligen i Berlin samtidigt, och även om Jessica Kolterjahn skrivit vad hon kallar en litterär fantasi har hon vinnlagt sig om att göra noggrann research. Hon har bland annat läst Boyes brev och vävt in hennes språk:
- Jag tyckte det var viktigt att ha med hennes röst i boken eftersom det är en jagroman, det är mitt och hennes språk.
Nästan alla människor i romanen är framskrivna utifrån Karin Boyes verkliga liv i Berlin. Även romanens pojkklädda grekinna är baserad på den kvinnliga gigolo som den svenska poeten lärde känna. I Kolterjahns fiktion är det tillsammans med henne som Boye blir sexuellt förlöst.
- Karin Boye förförde både män och kvinnor, jag blev lite lycklig av det, av att hon var så stark, säger Jessica Kolterjanh som själv har fått en helt ny bild av henne.
- Ibland kände hon att hon hade en manlig kraft, och det hade nog något att göra med att kvinnor inte fick vara så driftiga på den tiden, det där finns ju fortfarande kvar i dag.
Erotiskt hittepå
Men får man då verkligen göra så här mot Karin Boye? Får man skriva in erotiska hittepåscener i en stor författares liv?
- Det här är en litterär fantasi och om man inte tar ut svängarna blir det väldigt tråkigt. Det är också min roman, det är jag som skriver och jag står för vartenda ord, säger Jessica Kolterjahn, som hoppas att fler ska upptäcka Karin Boye och hennes verk.
- Hon är fantastisk, Kallocain och Kris är milstolpar i svensk litteratur, likaså hennes dikter.
Vad säger då Boyekännarna?
Pia-Kristna Garde protesterar inte mot det litterära greppet, men vågar ändå inte se varken Boye eller Margot Hanel som huvudpersoner i en roman. De står henne för nära.
- Just jag kanske inte behöver läsa den, säger hon.