Årets stora snackis inom hiphop har varit Curtis versus Yé. Eller om ni så vill 50 Cent mot Kanye West. Låt vara att det luktar storbolagsmarknadsföring på långt håll att hiphopens just nu största släpper platta på samma dag, men hajp har det definitivt skapat. "Kriget" har mest bedrivits av 50. På inflytelserika amerikanska bloggar har han till och med sagt att han ska lägga av om Kanye säljer mer än honom första veckan. Imorgon är det dags, då släpps de både plattorna på nedladdningssidor som itunes och i butik. Kanyes Graduation och 50:s Curtis. Och det ser faktiskt ut som om 50 får lägga av. Från amerikanska skivbutiker meddelas det att Kanyes platta redan har fem gånger så många förhandsbokningar som Curtis - och med facit (båda skivorna) i min hand så kanske det faktiskt är dags för 50 att kliva åt sidan. Curtis är ingen dålig platta, tvärt om så är det New York-rapparens absolut jämnaste album. Men det finns ingen In da Club. Och frågan är hur många fler album 50 Cent kan släppa utan att ta ett enda centimeterkliv i utveckling innan fansen tröttnar? 50 överraskar aldrig. Sluddrande refränger, det vanliga tugget sprit-droger-bitches och en och annan Dre-dänga. Det är homogent och stabilt men inget man höjer på ögonbrynet åt. Men Fiddys glöd blixtrar också igenom här och där på Curtis. I get money har varit ute på nätet en tid och är en av Curtis finaste stunder och när han dissar Jay-Z och Nas i Fully loaded clip så minns man varför han en gång sopade banan med världens övriga rappare. Men kung är han inte längre, det är otvivelaktigt Kanye. I år igen. Först hans magiska arbete med Commons Finding Forever och nu på sin egen Graduation. Det som gör Graduation till en av årets plattor är Kanye Wests unika känsla för evolution, fingertoppsprecisionen för hur hiphop ska utvecklas utan att tappa grunden som gjort den till världens största ungdomskult. Det är det som gör Kanye till världens viktigaste musikproducent. Graduation är den näst intill perfekta blandningen av hiphop och pop - där små samplingsmattor blandas med fräsande syntslingor och enkla, raka trumkomp. Ljudbilderna är inte i närheten så tjocka som de Blueprint och College Dropout-spår han slog igenom med. Melodierna är förfinade, förenklade och nästan alltid fantastiska. Less is more. Som rappare har också Kanye utvecklats. Framför allt är det hans sätt att berätta en historia som imponerar stort. Ett glödande exempel på det är Big Brother - där Kanye serverar historien om hur han flyttade från Chicago till New York, första mötet med Jay-Z och hur drömmen om att lyckas blev sann med hjälp av Jay. Känslorna svallar när Kanye på ett naket sätt beskriver kärlek mellan två kompisar, han berättar om hur han gick bakom ryggen på Jay och sen bittert fick ångra sig. Graduation har massor av stora ögonblick, bland annat Stronger som redan varit Englandsetta som singel och inte minst Flashing Lights där Kanye återigen bevisar att ingen gör midtempohiphop som honom. Hatten av för Kanye, han gjorde det igen.
