Känsla som inte når fram

Det börjar bombastiskt med klassisk musik värdig den gamla filmen Apocalypse Now. Och lika otäckt dunkande är scenrummet. Uppbrutna väggar blottar innandömets kablar och den rena, fuktiga betongen känns sträv mot huden. I mitten av golvet, på en hög av lastpallar, ligger en person med ett plaströr i luftstrupen. Det hjälper honom att andas. Olidligt länge får vi sedan vänta innan något börjar hända. Det olidliga är förmodligen också det David Vikgren vill leda oss in i med sin nyskrivna pjäs Hem. Den är uppbyggd av tre berättelser utan inbördes sammanhang vad gäller tid, rum och karaktärer, och skriven direkt för Norrbottensteatern. Något som i sig är spännande då Vikgrens tidigare dramatik, främst spelad av länets fria grupper, ofta har oroat. Men trots den rikare teaterns maskineri lyckas det den här gången inte. Jag vet inte heller riktigt var det går fel, bara att känslan och insikten om den ofrivilliga instängdhetens mardröm aldrig når fram. Kanske ligger problemen i scenlösningen. Pjäsens tre rum utspelar sig på samma golvyta och med samma aktörer. Scenen riggas dock om för varje förflyttning, och nedsläckningarna under vilka madrasser byter plats, föremål plockas fram och bort, kläder tas av och på, blir förtvivlat många. Hädanefter vet jag mycket väl hur Rönneholm tar på sig en huvtröja - om man säger. Värre än den väntan bytena framkallar är brotten de orsakar i dramats täthet. Precis när jag har börjat uppskatta den Jon Fosse-liknande dialogen i sjukrummet, bryts scenen och jag hamnar hos två unga pojkar instängda i en sjaskig lägenhet. I det tredje rummet, som presenteras först en bit in i pjäsen, finns en man och en kvinna. Någonstans i det varma huset fyllt av bitande insekter sitter dessutom en ung pojke med ett gevär. Båda de senare rummen är också knutna till någon av alla världens pågående maktkonflikter som drabbar människor blint. Vilken av dem är däremot ointressant. Gemensamt för alla karaktärerna är att de slitits ur sitt sammanhang och placerats i ett tillstånd av ovisshet. Deras hopp om ett gott slut är söndervittrat och instängdheten där urin, slem, avföring och smuts inte längre kan döljas utan delas, tvingar fram nya förhållningssätt. Men någon påtaglig brutalisering uppstår inte, människorna förblir förhållandevis förnuftiga även i en civiliserad mening. Det borde förstås bli olidligt, men blir det aldrig. Mer lite långtråkigt. Det är som om alla orden, Vikgren är ofta ordrik, står i vägen och jag kommer på mig att sakna en dansares stringens, en koreografs lösning på förflyttningar. Niclas Pajalas regi med ett starkt tryck på texten känns i stället lite stel. Det mesta är ändå bara "Sånt som man säger när man pratar", för att travestera Vikgren, och bara en del av orden är direkt betydelsefulla för förståelsen. Men den som söker en sammanflätning av de tre historierna enligt Short cuts-modell får vänta förgäves på ett gemensamt slut. Samma sak för den som tror pjäsen är på väg mot en upplösning. När vi lämnar salongen har i stället ingenting egentligen ändrats. I det tomrum som uppstår mellan scen och salong har skådespelarna däremot liten del. De jobbar och sliter, tar av och på, byter tilltal och ålder med en aldrig sinande intensitet. Åsa Widéen visar till exempel än en gång att hon med inga medel alls närmast kan byta utseende. Men det hjälper nu inte; krocken mellan det absurda läget och den i första hand naturalistiska spelstilen blir helt enkelt för stor för att det intuitivt förstådda ska framkallas.

Känsla som inte når fram

Krocken mellan det absurda läget och den i första hand naturalistiska spelstilen blir helt enkelt för stor för att det intuitivt förstådda ska framkallas skriver Norrbottens-Kurirens Regine Nordström i sin recension av teatern Hem.