Knausgårds fyra problematiserar metoden att använda livet som byggnadsmaterial. Ett år som lärarvikarie långt uppe i den Norröna skönheten och så några återtag ner mot gymnasietiden i Kristiansand på norska sydkusten.
Pappan äntligen utskriven som demon ur hjärnan, han har flyttat till en ny kvinna och är nu patologiskt beslutsam på sin på väg in i den förintande alkoholismen.
Mamman börjar äntligen ta gestalt, jag skrev sånär ljusgestalt, en klok, eftertänksam och välformulerad människa. Tolerant, men bekymrad över 18-åringen som super lika självsvåldigt som han odlar författardrömmar.
Och som lever förvånansvärt kyskt i all sin gymnasiala brunstighet, passionen vill aldrig leva ut, världen består av flickor och flaskor, men det är bara de senare som han kommer i verkligt intim kontakt med. Men den stora berättande besattheten når sina platåer i denna fjärde del, trots alla frestelser av livets hedonism. Som läsare blir man inte lika betagen av kombinationen hämningslöshet - disciplin. Ynglingen Knausgård beter sig som författaren Knausgård förväntar sig, det är lite beräknande. Det är fortfarande mycket bra romankonst, men metoden känns igen och det terapeutiska flödet motiverar inte alltid läsintresset.
Fyllekulturen är stark i fiskarsamhället, den organiserade medvetslösheten förenar gammal och ung, män och kvinnor och den unge lärarvikarien har ett sjå när bakfyllorna kolliderar med lektionstidernas plikter. Han reflekterar över faderns drickande och på fritiden skriver han noveller och tänker på sin debut. Den som författare och den som älskare, och bägge succéerna hägrar i en oviss framtid.
Åtskilliga transportsträckor sålunda, men om den stora barocktavlan över den knausgårdska kampen vore helt utan besvärande tomfläckar skulle man undra och tröttas ut. Även de mest storslagna målningar, för att inte tala om livet självt, har sina händelselösa fält.
Flicknamnen och de fumliga famntagen är många, men bara en kvinna är riktigt betydelsefull. Men eftersom Knausgård aldrig lämnar ut dem han älskar på samma sätt som han nagelfar de människor som hotar honom, förblir hon fortfarande i en aning, i en antydan. Jag hade önskat att del fyra tillägnades modern, där finns en stor och viktig pusselbit, för såväl terapin som för romanen. Och något stöd för ytterligare demonisering av författaren som högerspöke finns här heller inte. Porträttet av en vänsteryngling med författardrömmar som gror i ett flitigt skivrecenserande känns typiskt och detaljerat fäst i sin tid. Ibland väldigt detaljerat.