Kallentoft sparar inte på krutet

Han låter de döda tala och läsaren kliva in i mördarens skruvade psyke. Hittills har svenska polisdeckare varit "bisarrt förnuftiga", menar Mons Kallentoft. Han vill ha åtminstone lite magi.Med sin deckardebut från i fjol, Midvinterblod, både sprängde han och fogade sig i många av den svenska deckarens schabloner. Samtidigt som hjältinnan var en helyllepolis vid namn Malin Fors lät han liken hålla långa monologer. I nya Sommardöden fortsätter han på samma spår. Den realistiska berättelsen är uppbruten med inre monologer från de tonårstjejer som sexmördas under heta sommarmånader i Linköping. Mons Kallentoft jämför lite skämtsamt sina deckarhistorier med Dantes resa ner i helvetet. I den nya når han nedersta infernokretsen, sexmördarna och pedofilerna.- Det var den historien som kom. Sedan har jag ju själv småbarn, och jag skriver mig ju bort från min egen värsta skräck. Det kanske låter hemskt, men så är det. Om man skriver ner sina värsta mardrömmar händer de inte. Samtidigt överträffar ju verkligheten dikten gånger hundra. Det har vi ju märkt den här våren.Skrev reklam
Tidigare hade Kallentoft jobbat i reklambranschen samtidigt som han skrivit skönlitterärt. Men tre rosade romaner och tillika fina priser hade inte räckt för att ge hans skrivande ekonomisk bäring. Intresset utomlands var ljumt. När hans agent tyckte att han skulle skriva en deckare tänkte han "varför inte".- Jag sparade inte på krutet, jag tog i med hela arsenalen. Sex, asagudar och pratande lik. Det var ett experiment, kan man skriva så här? Kan jag skriva en roman som blir folklig?Med tanke på att debutdeckaren sålde 100.000 exemplar och att ICA-Kurirens recension citeras på omslaget till nya Sommardöden är svaret ja. Kallentofts deckare ska ges ut i sex eller sju länder och filmkontrakt är tecknat på fyra romaner om hans driftiga polishjältinna i Linköping, Malin Fors.Litterär balans
Valet av en känd geografisk miljö och en djärv hjältinna med kärleksproblem är schablonmässigt så det räcker.- Det finns inget som man känner igen sig så mycket i som schabloner och de är populära bland dem som läser den här genren. Jag vill ha med dem, också, för att det ska bli tydligt. Malin Fors är på ytan som vilken deckarsnut som helst. Det är för att få lite balans som jag låter de döda tala, de får ett mycket mer litterärt språk än i den övriga berättelsen. Utan att skriva alltför komplicerat ville jag ha en tvist, en mild, mild förnyelse.Och arbetet med den stora samtidsromanen?
- Det fortgår parallellt. Men det får ta den tid det tar.