Det finns forskning som visar på att träd har en lugnande inverkan på oss människor. Att se träd från sitt arbetsrum får tjänsteman att bli snällare, trevligare och mer högproducerande. Träd utanför sjukhusfönstret får oss att tillfriskna snabbare. Det fungerar faktiskt med tavlor med trädmotiv på väggen. Träd är bra för blodtrycket och sinnesfriden helt enkelt.
Men nog om det. Träd har också en mörk sida. De är påtagligt aggressionsframkallande. Eller åtminstone konfliktskapande. För några veckor sedan hörde vi om husägaren som avverkat en halv skog för att få sjöutsikt. Det gillande inte hans grannar som anmälde honom. Ett par miljoner blev visst prislappen på den utsikten. På köpet fick han nog också en bättre insikt om vikten av goda grannkontakter.
Minns almstriden
Och tänk på almstriden 1971. Hur Stockholms stad ville hugga ner almar i Kungsträdgården och miljöaktivister kedjade fast sig vid almarna. Där fick nog vare sig miljökämparna eller politikerna särskilt lågt blodtryck. Stadsborgarrådet Hjalmar Mehr fick fortsättningsvis heta Almar Ner eftersom han inte tycktes vilja ha några almar mer. Flera av almarna står visst kvar än i dag och sänker i bästa fall pulsen på dagens flanörer.
Sedan dess har det funnits gott om trädkramare på ena sidan och trädhuggare på andra som skanderat slagord mot varandra. Och i den lilla, mer familjära skalan tycks träd skapa splittring så hyvelspånen yr. Jag känner några äkta par där träd är den stora trätofrågan. Den ena vill hugga ner, den andra vill spara. Och det tycks skära rätt över könsgränserna. Det är ingen självklarhet att män med motorsågar vill hugga och känsliga kvinnor vill värna om de stackars träden. För träd skuggar och gör det svårare att sola på altanen. Och att hugga ner en stor tall på en villatomt är ett dagsverke som skulle kunna läggas på något skoj i stället, till exempel fiska. Så det finns goda skäl att låta bli för motorsågsmannen.
Klyver mänskligheten
Och så det här med julgranar. Jag har förstått att den gamla traditionen att mannen går ut och köper eller hugger julgran och sen kommer hem och ska få den bedömd av fru och barn inte alltid har varit smärtfri. Ingen kan ana hur mycket synpunkter det kan finnas på hur en gran ska se ut. Idag gäller kanske frågan om den ska vara äkta eller av plast? Där finns mycket att vara osams om. Häromdagen såg jag en rosa plastjulgran. Den torde kunna klyva mänskligheten i minst två läger.
Själv har jag haft en stor kärlek till altaigranen, Picea abies subspecies obovata. Ni vet de där långa, smala fjällgranarna med korta grenar och grova barr. Till och med en tremetersgran kan vara full av knubbiga kottar med vackra runda kottefjäll. Sådana kom jag alltid hem med från Jokkmokksskogarna när vi bodde där. Ursnygga granar tyckte jag, som dessutom tar minimal plats i rummet och ger mer plats för familjen.
Vunnit slaget
Det tyckte inte hustrun. Uppvuxen i Västerbottens lågland med yviga granar med långa grenar kände hon alls ingen riktig julstämning med altaigranar. Jag vill inte påstå att vi direkt har bråkat och haft konflikter om julgranen. Men lite oenighet har det varit. Efterhand anpassade jag mig till den rådande situationen och hade alltid en liten yvigare extragran i beredskap bakom garaget. Utifall att. Så det blev allt som oftast två granar som skulle tas från skogen. För säkerhets skull.
Jag vill nu bikta mig lite och erkänna att jag i min hetlevrade ungdom har tillskansat mig en och annan julgran i Lapplandsskogarna utan lov. Jag försvarade mitt samvete med att det var den lilla människans hämnd mot storskogsbrukets framfart i gammelskogarna med kalhyggen, hormoslyr, plöjning och annat aggressivt skogsbeteende. I efterhand inser jag numera att min protest mot skogsbolagen inte hade särskilt stor verkan och hugger sedan några år tillbaka gran på egen tomt. Och efter flytten till Norrbottenskusten har även hustrun vunnit slaget. Här finns bara långgreniga kalleankagranar så långt ögat når.