I år var det betydligt lugnare omständigheter runt bokmässan i Göteborg, till skillnad från de senaste två åren med Nya Tiders närvaro inne på mässgolvet och nazistdemonstration utanför. Mässans nya ledning beslutade att porta Nya Tider eftersom de inte vill att en enda fråga ska ”överskugga allt” de gör och hindra dem från att ”kunna utveckla bokmässan som den mötesplats” de vill att den ska vara.
Ett förståeligt beslut, samtidigt som det inte är helt oproblematiskt att välja bort det ena eller andra på ideologiska grunder. I och med att besöksantalet föll markant inför fjolårets mässa var det säkerligen ett beslut som också hade kommersiella och statusmässiga förtecken.
Två av mässans teman 2018 var respekt och bild. Det sistnämnda stod i fokus på ett välbesökt seminarium om vikten av Kalle Anka som folkbildare. I år firar den byxlösa gulnäbben 70 år i Sverige och moderatorn Johan Unenge lyfte fram drivet i bilderna som gör att man förstår utan att kunna orden, författaren Lena Andersson menar att Kalle Anka har överlevt eftersom serien bygger på identifierbara och allmängiltiga arketyper och kulturjournalisten Per Svensson refererade till Björn Wimans (numera DN:s kulturchef) ord ”ett nummer av Kalle Anka ger mer språklig kreativitet än ett helt år med DN kultur”.
Sant eller ej, det ”serieelände” som vuxenvärlden talade om för 30 år sedan (jämförbart med liknande dansbane- och videovåldsdebatter) är för länge sedan daterat; det svenska serieskapandet är numera en seriös och respekterad konstform – som även ger kunskap: Kalle Ankas svenska översättare Stefan Diös snappade till exempel som åttaåring upp begreppet ”osmos” i en Kalleserie – något som gjorde att han kunde svara rätt på en fråga i skolan som högstadietonåring.
Bildning är något Svenska Dagbladets 100-årsjubilerande Understreckare alltid har fört fram. Utvecklandet av resonemang och sammanhang i dessa essäer är en bristvara i vårt digitala medielandskap, inte minst finns det få plattformar i offentligheten där forskare kan förmedla sin kunskap. Men då gäller att lämna akademikerprosan därhän. Historikern Johan Östling plockar fram Under strecket-redaktören Åke Janssons fyra kriterier för den goda essän: aktualitet, sakkunskap, perspektiv och stil. Tricket att skildra komplexa förhållanden är enligt författaren Daniel Sjölin, som citerar essäisten Fredrik Sjöberg, att skriva för ”den halvintresserade läsaren”. Det handlar om att med stilistisk skärpa fånga den som inte trodde sig vilja läsa en hel essä om obskyra insekter.
Även det litterära innehållet står så klart i centrum på mässan. På nittiotalet uppstod en novellboom i Sverige och med Alice Munros Nobelpris 2013 uppstod ett förnyat intresse för den korta berättelsen. Men betyder det också att novellen väger lika tungt som romanen i förlagens ögon? Inte enligt författaren Gabriella Håkansson, som menar att novellen ännu ses som en nybörjargenre - det blev noveller för att man inte lyckades skriva en roman. Men novellens specifika konstform erbjuder något annat. Finlandssvenske författaren Peter Sandström framhåller dess icke intrigbundna och stämningsmättade form som låter läsaren ana något mycket större, medan romanen tvingas vara betydligt mer redovisande.
Diktens särskilda form har alltid sin givna plats på mässan och den mexikanska poeten Gloria Gervitz, som sedan 1979 skrivit på en enda lång dikt med titeln Migrationer, fångar under en frågestund litteraturens kraft: ”dikten tillåter mig att justera och förändra saker på ett sätt som jag inte kan i det verkliga livet”.