Kalla explosioner och täta små stygn
Förmiddagsljuset i Korpilombolo skiftar i blått och rött. Månen i nedan, solen på väg upp. I Medborgarhuset förbereder konstnärerna Britta Marakatt-Labba och Hanna Kanto dagens vernissage.
EXPLOSIONER I KYLAN. Konstnären Hanna Kanto kommer från Torneå, men bor och verkar just nu i Haparanda. Utställningen i Korpilombolo är hennes svenska debut som professionell konstnär. Nästa höst ställer hon ut i Luleå.
Foto: Anders Alm
Sedan i höstas bor Hanna Kanto i Haparanda, där hon också arbetar som lärare på Sverigefinska folkhögskolans konstlinje. Några av bilderna är så färska att oljefärgen inte hunnit torka. - Jag förbereder en stor och viktig utställning i Helsingfors nästa höst, så jag målar verkligen på nu, säger Hanna Kanto som också ställer ut i Luleå nästa år. Tekniken och formatet skiljer visserligen Hanna Kantos stora målningar från Britta Marakatt-Labbas broderier, men motiven och stämningarna för utställningarna samman där på andra våningen i Medborgarhuset. Redan för ett år sedan när Britta Marakatt-Labba ställde ut på Konsthallen i Luleå talade hon om sina funderingar på att gå upp i storlek. För att testa och se vad som händer. Aktuell med bok
Nu står hon här i Korpilombolo och masserar sin högra tumme. Något har hänt, en plötslig värk, förmodligen en yrkesskada efter 30 års broderande. - Klart jag funderar på vad det kan vara och på hur det ska bli. Men samtidigt tänker jag att det kanske är ett tecken. Fortsätter tummen att värka kan jag inte jobba som jag gjort tidigare, då kanske jag bara måste gå upp i större format, säger Britta Marakatt-Labba som efter drygt 30 år som konstnär nu är inne på sluttampen i arbetet med en bok om sin konst skriven av Jan-Erik Lundström, tidigare chef för Bildmuseet i Umeå. Klokt nog har hon redan från början varit noga med att dokumentera sina bilder. Ändå har arbetet med boken varit något av ett detektivarbete. - De bilder som finns i offentliga konstsamlingar är det inga problem med, men de som sålts till privatpersoner är i princip omöjliga att få tag på för att fotografera av dem, säger Britta Marakatt-Labba som under fyra år arbetade med den 24 meter långa utsmyckningen Historia till universitetet i Tromsö. Långsamt berättande
Uppväxt med det traditionella samiska hantverket arbetar hon lite utifrån de material hon har tillgång till. För många år sedan var hon inne i en "fiskskinnsperiod" och när hon återigen fick tag på fiskskinn blev det några nya bilder som hon bland annat ställt ut på ett par museer i Danmark. Där har hon också visat Om natten höll de vakt, där en havande Maria kommer ridande på en ren och en liten dotter föds i en kåta som vaktas av tre kvinnliga renskötare, som nu hänger i Korpilombolo. - I och för sig berättar väl alla konstnärer något på sitt sätt. För mig har det haft betydelse att Roland Larsson på konstlinjen i Sunderbyn tidigt sa åt mig att jag skulle berätta. Sen har jag ju vuxit upp med berättelser, särskilt på somrarna i kåtorna. Och kanske föds lusten att berätta där på vidderna, i melankolin och det karga. - Mitt långsamma material kräver tålamod och envishet, man måste vara ganska speciell för att välja det här, tror jag. Jag hoppas på 30 år till, för än är jag inte färdig på långa vägar.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!