Kalla explosioner och täta små stygn

Förmiddagsljuset i Korpilombolo skiftar i blått och rött. Månen i nedan, solen på väg upp.  I Medborgarhuset förbereder konstnärerna Britta Marakatt-Labba och Hanna Kanto dagens vernissage.

EXPLOSIONER I KYLAN. Konstnären Hanna Kanto kommer från Torneå, men bor och verkar just nu i Haparanda. Utställningen i Korpilombolo är hennes svenska debut som professionell konstnär. Nästa höst ställer hon ut i Luleå.

EXPLOSIONER I KYLAN. Konstnären Hanna Kanto kommer från Torneå, men bor och verkar just nu i Haparanda. Utställningen i Korpilombolo är hennes svenska debut som professionell konstnär. Nästa höst ställer hon ut i Luleå.

Foto: Anders Alm

Kultur och Nöje2010-12-03 06:00
Där utanför har vi färdats genom ett rimfrostigt landskap där renarna fäste som täta stygn mot skogskanten. Här inne i värmen samma sak, men i en verklighet som handlar om handens arbete med nål och tråd i Britta Marakatt-Labbas bildberättande och om naturens underskruvade storslagenhet i Hanna Kantos måleri. Vid ena väggen i Hanna Kantos utställning - installationen Kall explosion som ger en känsla av att motiven liksom krupit ut från dukarna. -  Det här är lite av ett experiment från min sida, jag ville göra en helhet av rummet och har låtit tavlornas motiv gå igen i installationen, de talar samma språk, säger Hanna Kanto som kompletterar sitt verk med en film inspelad under sträng kyla i norska Skibotten. Med filmen projicerad på väggen blir den stora stubben med rötterna fullt synliga, pianotangenterna, det röda tyget och alla andra föremål något som spolats upp på en strand framför det brusande isfria havet. -  Det är också min tanke. Jag kommer från Torneå precis som stubben, som jag hämtat hemma hos min pappa. Det här symboliserar min resa, säger Hanna Kanto som bestämde sig för att ägna sig åt konst under en period när hon bodde och arbetade i Kilpisjärvi i Finland. -  Fortfarande får jag min inspiration från vår nordligaste natur, men också från livsstilen i finska Lappland. Där finns ett genuint sätt att leva på och en särskild stil som man aldrig ser någon annanstans. Bor i Haparanda
Sedan i höstas bor Hanna Kanto i Haparanda, där hon också arbetar som lärare på Sverigefinska folkhögskolans konstlinje. Några av bilderna är så färska att oljefärgen inte hunnit torka. -  Jag förbereder en stor och viktig utställning i Helsingfors nästa höst, så jag målar verkligen på nu, säger Hanna Kanto som också ställer ut i Luleå nästa år. Tekniken och formatet skiljer visserligen Hanna Kantos stora målningar från Britta Marakatt-Labbas broderier, men motiven och stämningarna för utställningarna samman där på andra våningen i Medborgarhuset. Redan för ett år sedan när Britta Marakatt-Labba ställde ut på Konsthallen i Luleå talade hon om sina funderingar på att gå upp i storlek. För att testa och se vad som händer. Aktuell med bok
Nu står hon här i Korpilombolo och masserar sin högra tumme. Något har hänt, en plötslig värk, förmodligen en yrkesskada efter 30 års broderande. -  Klart jag funderar på vad det kan vara och på hur det ska bli. Men samtidigt tänker jag att det kanske är ett tecken. Fortsätter tummen att värka kan jag inte jobba som jag gjort tidigare, då kanske jag bara måste gå upp i större format, säger Britta Marakatt-Labba som efter drygt 30 år som konstnär nu är inne på sluttampen i arbetet med en bok om sin konst skriven av Jan-Erik Lundström, tidigare chef för Bildmuseet i Umeå. Klokt nog har hon redan från början varit noga med att dokumentera sina bilder. Ändå har arbetet med boken varit något av ett detektivarbete. -  De bilder som finns i offentliga konstsamlingar är det inga problem med, men de som sålts till privatpersoner är i princip omöjliga att få tag på för att fotografera av dem, säger Britta Marakatt-Labba som under fyra år arbetade med den 24 meter långa utsmyckningen Historia till universitetet i Tromsö. Långsamt berättande
Uppväxt med det traditionella samiska hantverket arbetar hon lite utifrån de material hon har tillgång till. För många år sedan var hon inne i en "fiskskinnsperiod" och när hon återigen fick tag på fiskskinn blev det några nya bilder som hon bland annat ställt ut på ett par museer i Danmark. Där har hon också visat Om natten höll de vakt, där en havande Maria kommer ridande på en ren och en liten dotter föds i en kåta som vaktas av tre kvinnliga renskötare, som nu hänger i Korpilombolo. -  I och för sig berättar väl alla konstnärer något på sitt sätt. För mig har det haft betydelse att Roland Larsson på konstlinjen i Sunderbyn tidigt sa åt mig att jag skulle berätta. Sen har jag ju vuxit upp med berättelser, särskilt på somrarna i kåtorna. Och kanske föds lusten att berätta där på vidderna, i melankolin och det karga. -  Mitt långsamma material kräver tålamod och envishet, man måste vara ganska speciell för att välja det här, tror jag. Jag hoppas på 30 år till, för än är jag inte färdig på långa vägar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!