En rytande explosion på järnverket, kanske en syrgastank som rämnat. En skänk, en gigantisk plåtgryta fylld med flytande stål, flyger som en kanonkula över Svartöviken och landar på andra sidan med ett dån (mirakulöst nog kommer ingen människa till skada). Kitteln välter och det halvsmälta stålet rinner ut över en stenlagd park. När metallgröten stelnat har området fått en ny karaktär med olika slags gupp och hinder och vågformade banor som omedelbart tilltalar Luleås rullbrädsburna ungdom.
Det var med visionen av denna lyckosamma olycka som landskapsarkitekten Janne Saario satte sig ner och skissade på ritningarna till Stålparken, den 1.300 kvadratmeter stora rullbrädsanläggning som just nu håller på att växa fram på Örnäset.
- När jag var här första gången, det var på kvällen och det kom eld från skorstenarna och mörka moln täckte himlen, då tänkte jag omedelbart att detta är den känsla jag vill ha här. Skejtbårding är ganska robust, en rock’n’roll-grej. Så det är två olika formspråk som skapar en kontrast, som är unik för den här platsen, säger han.
Stadsmiljöer
Som hängiven brädåkare och även professionell sådan har Janne Saario vistats en hel del i Kalifornien, rullbrädans hemort. Oftast åkte de i städer, på vanliga parker och torg, eftersom brädåkare i allmänhet inte gillar idrottsanläggningar. Det är minnen från dessa olika stadsmiljöer som han sammanfört, eller rättare sagt smält samman, i Stålparken.
- Den grå betongen är ganska lik den de använder för att göra trottoarer i Kalifornien. Där är träden placerade intill vägarna så rötterna lyfter och spräcker trottoarerna och då uppstår massor av skejtbara hinder. Därför ska det planteras träd här i anslutning till dessa upphöjningar för att det ska bli som på riktigt, säger han och pekar.
Rostigt vidunder
I parkens andra del, under den liggande skänken, ett rostigt vidunder som väger över 25 ton, breder gulpigmenterad betong ut sig, det är den som ska föreställa smält stål. För att optimera åkningen är de mjuka, organiska formerna utformade efter mycket exakta mått och modellerade av fyra
kanadensare som är experter på att gjuta betong åt brädåkare. Ytan i "skålen" är inte alls skrovlig utan snarare len och det beror på att den har polerats ett flertal gånger - hjulen rullar snabbare och man kan väl också tänka sig att eventuella skrubbsår blir humana. Utplacerade på olika ställen finns andra metallföremål från järnverkets skrotlager, det är gamla rör, H-balkar och rostiga stålklot. Kostnaden för parken ser ut att landa på omkring 5,5 miljoner kronor och invigning med sedvanlig bandklippning sker lördagen den 18 juni. Men brädorna har redan slamrat och skrapat mot
betongen.
- De kommer på kvällarna, säger Janne Saario.
Nya åkare
Parkprojektet startade efter en förfrågan från Luleå kommun till Luleå extremsportförening som i sin tur kopplade in Janne Saario, som tidigare skapat två rullbrädsparker i Finland. Josef Forslund som är vice ordförande i klubben är nöjd över resultatet, och tror att parken kommer att attrahera nya brädåkare som nu kommer att ha tillgång till både en inomhus- och en utomhusanläggning.
- Om man jämför med andra parker i landet så har de förstås sina egna profiler men det finns ingen annan park som är så helt och hållet genomtänkt. De har mer som sportbanor. Så den här anläggningen höjer nivån, åtminstone i Sverige, säger han.
- Det finns inte så många parker som är anpassade till omgivningen, det är en ganska unik park i hela världen, hur den står som ett eget konstverk, det är riktigt modigt av staden att börja med detta och tro på den första idén, säger Janne Saario.
Förvånade det dig?
- Ja, lite grann. Det här med de rostiga sakerna, de
litade verkligen på mig hela vägen, så det är verkligen bra.
Ett eget samhälle
Han påpekar att städerna ofta satsar pengar på att bygga lekparker för små barn, medan gatorna och torgen är de vuxnas domäner. Tonåringarna har däremot sällan några egna platser att träffas och där tycker han att betongparkerna fyller ett tomrum.
Josef Forslund håller med.
- Du kan ha tioåringar och sådana som är 40 år äldre som kan skejta tillsammans, det blir ett samhälle, inte som fotboll eller hockey, då du tränar en timme och sen går du hem. Här är det mer kultur, du umgås, snackar. Platser som denna har en social funktion, säger han.
I princip har Janne Saario fått fria händer med att skapa sin park men på vägen mellan ritning och verkställande har det smugit in en del förändringar som strider mot hans vision. Han pekar på plattorna som omgärdar gräsmattan i mitten av anläggningen.
- Det kom som en överraskning för mig. Parken är ganska mycket rock’n’roll och det där är mer som hemma i mormors trädgård, så de passar inte riktigt in i bilden, säger han.