Hur känns egentligen färgen blå? Den frågan ställer Per och Ingalill Dunsö när de bjuder på musikteater i Kulturens hus. Barnen sitter på en matta framför det pyttepyttiga scenbygget.
Färger är något som publiken har många åsikter om, och det dröjer inte många sekunder innan barnen är på banan.
Sångerna är tralliga och tilltalet vänligt. Käckare barnteater står knappast att finna. Här är allt bara gulligt och pedagogiskt. Den närmast maniska trevligheten kan nog reta en och annan förälder, men uppenbarligen går konceptet hem bland de små.
Duon sjunger fint i stämmor och helheten känns genomarbetad. Dunsö kapell hör definitivt inte till gruppen skådespelare och musiker som tror att barnteater är något som slarvas ihop på en kvart. Där har föreställningen också sin styrka. Säga vad man vill om det käcka tilltalet, det är ändå alltid fint när barn tas på allvar.
Och publiken håller fokus hela den halvtimmeslånga föreställningen. Det nummer som fängslar mest är nog när duon bygger en liten, liten scenografi i det redan lilla, lilla scenrummet. En docka går på skogspromenad i fantasilandskapet, dinglar med benen från en sten och flyger sedan upp mot skyn. För ett ögonblick blir det vardagliga blir magiskt.
Fin är också sången om vad kritorna gör om natten. De kryper ned i asken och sover stilla intill varandra, trötta efter att ha satt färg på dagens alla teckningar. Många av barnen lutar sig fram för att få en skymt av den färgglada sömnen.
Sötare än sötast, präktigare än präktigast. Kanske nyttigt att få sig något sådant till livs mellan varven.