Kabbelekorna och jag borde ha förstått

Drygt fyrtio år och fortfarande sörjer och längtar jag varje försommar. Jag saknar ställena där blommorna växte i frodiga fläckar solen spillt ut, ytor som konkurrerade med vattnets reflexer. Ställen vi barn utforskade lika förundrade varje år. Nu lyser de punktvis i stenskravlet som Vattenfall tippat ut för att förhindra erodering, en växtplats så anskrämlig så blommorna hukar. Förr glittrade de vid farfars båtlänning där de nytjärande båtarna låg uppdragna i väntan på eftermiddagarnas kolkvarp. Det dåtida laxfisket låter i dag som en exotisk naturfilm från främmande land. Kabbelekorna bredde ut sig vid stenkistan där mamma hade sitt tvättställe, där rökdoften från den kokade vittvätten for med vindarna nedströms. De kluckade ömse sidor storstenen som jag återser i albumet, ett svartvitt foto där jag och brodern ställt upp oss kisande mot älven. De lyste också bland tuvorna på flödängen i väntan på solgäddorna. Min älv, jag kallar den min, för någon måste föra hennes talan och minnas. Min älv är utbyggd och snart är min generation den enda som kommer ihåg hur hon var och såg ut. Hur hon sjöng och vad hon en gång betydde. Bor man längs med och utmed, uppströms eller nedströms har man älven med sig som daglig kamrat. Jag tänker inte föra allas talan, men för många är det faktiskt så. Har man vattendrag som närmsta granne blir man genomströmmad. Man får del av det som har med kretslopp och eviga flöden att göra. Det som alltid borde få fortgå. Det tar tid att lära känna en främling. Det tar tid att jämföra och förstå. Att älven aldrig blir vad den varit är det svåraste. Det har också med tid att göra. När det som funnits i årtusenden plötsligt upphör, det otyglade som letat sin egen väg och härbärgerat det unika. Att begripa att allt det är borta, det är det obegripligaste. På kvällspromenaden nickar
kabbelekorna bland
gråstenarna i eroderingsskyddet. Effektutbyggnadens dygnsreglering
sänker vattenytan, det
doftar dy. Min älv finns där ute, flera meter under vattenytan. Där strömmar hon fortfarande stum och osynlig.