Just nu är det ju egentligen finast
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej, inte jag heller.
Förutom att jag haltade i väg till kyrkogården och med hjälp av goda vänner som är bättre på att böja sig ned än jag, planterade en krysantemum på mammas grav. Är det Mors dag så är det. Men det kan det å andra sidan vara vilken dag som helst.
Det passade helt enkelt bra att göra det i söndags. Vädret var otroligt fint i Luleå och både lugnande och stressavlastande att sitta ner en stund på en bänk på den fridfulla kyrkogården. Och bara liksom reflektera.
Ytterligare ett år har haltat förbi. Snart är det möjligt att stoftet av en själv ligger här. Håhå jaja, så är det ju här i världen och man ska inte bli makaber i onödan men - likafullt.
Och just exakt precis nu - under de fullständigt förtjusande försynta försommarkvällarna här på jorden, infaller egentligen den allra, allra finaste tiden av den sommar som vi så längtansfullt eftersträvar.
Mygghelvetet har inte infallit ännu. Inte knotthelvetet heller. Har man extrem tur så blåser det inte heller (som det annars alltid gör i Luleå), utan fläktar bara lite lagom fridfullt och skönt.
Då kan man sitta på sin veranda, i lugn och ro, eller rentav ute i trädgården. I gungstolen eller däcksstolen. Lyssna på musik från stereon i fönstret, bläddra långsamt i exempelvis senaste numret av Café där det finns en direkt jättebra artikel om den unge nätpokerspelaren som spelade bort flera hundratusentals kronor och sedan begick självmord, skriven av esset Christer Berglund, eller läsa några kapitel i en bra bok.
Vill man ha något att äta eller dricka intill sig - så ordnar man det. Något som man tycker bäst om. Och allt är bara lugnt och avstressande och fint och för mig personligen är det här själva essensen av en riktigt fin försommarkväll här på jorden.
En sån där som är så ljuvlig att komma i håg senare också. En sån där som vi vill uppleva så många som möjligt av.
På tal om Pingströrelser så hade ett utskott av kamratkretsen en hel serie sådana för sig, i anslutning till Pingsthelgen.
De tog sig, i all hemlighet för mig, för att göra en Extreme Makeover av ett nästan bortglömt skräp- och lagerrum hemma hos mig. Eftersom de var innehavare av nyckel så kunde de tillbringa den tid de behövde där, när de visste att jag inte skulle vara hemma.
Först röjde de bort all bråte, sedan målade de om och fixade till det så fint att jag hade stora svårigheter med att inte falla i gråt, när jag till sist presenterades för det färdiga resultatet. Sedan satte de upp hyllor på väggarna, avsedda för den delar av DVD-, VHS-, CD- och boksamligen som har legat i högar på golven (hyllorna kommer att svälja stora delar av dem, i alla fall).
Och när allt var klart - så såg det här rummet inte alls ut som det hade gjort tidigare.
Finare och mera äkta present (jo, jag fyllde år, ojämnt men i alla fall) har jag nog aldrig blivit presenterad för tidigare.
Så miljoner med tack och ännu flera känslor, till dem som som var med och planerade och genomförde detta fantastiska! It Sure Was Both A Surprise and A Feeling!
Jag har de senaste dagarna läst ut den bok som heter Ebbe - mannen som blev en affär (Bonniers), av Anders Isaksson, politisk reporter från Munksund, och som försöker (utan att direkt lyckas så bra med det) ta ett helhetsgrepp på den märklige person som var bokförläggaren Ebbe Carlsson och som ville stanna kvar i eftervärldens medvetande som den man som löste gåtan om vem som mördade Olof Palme.
"Ebbe Carlsson-affären" (minns ni den? den utlöste ett jävla liv!) utspelade sig i slutet av 80-talet och höll sig uteslutande till det så kallade kurdiska PKK-spåret. Det var mycket konspiratoriskt, alltsammans, och till sist exploderade det helt och hållet och drog då med sig exempelvis SÄPO-chefen, rikspolischefen och dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon i det oundvikliga fallet.
Ebbe Carlsson (han var alltid, och i princip överallt, på den tidens årliga Bokmässor i Göteborg och ett år jagade jag honom bokstavligen genom de enorma mässlokalerna för en intervju - utan att lyckas) var en tricksare som smugglade in buggningsutrustning och var på god väg att bygga upp en halvprivat säkerhetspolis.
Under några intensiva månader när det begav sig drog han in statsråd och höga ämbetsmän i möten om sina allt mera bisarra teorier. Statsministern Ingvar Carlsson lyssnade på honom och det var snubblande nära att han tvingades att avgå, han också.
Och inte fasiken har Palme-mordet blivit något mera löst på grund av Ebbe Carlssons aktiviteter och 1992 så dog han själv, i aids. Och numera befarar jag att mannen som ville vara bekant med alla som var innehavare av någorlunda mycket makt, själv är ganska så bortglömd.
Ebbe Carlsson var i hela sitt liv en mycket hemlighetsfull person och det kan inte ha varit lätt att teckna hans biografi. Anders Isaksson har gjort ett hedervärt försök och utan att komma med så mycket nya fakta kring denne marginalkrumelur i den svenska nutidshistorien, så är bokens cirka 250 sidor ändå så pass intressanta att man konsumerar dem utan allt för många motståndskänslor.
Ebbes sista ironiska gest var att han till och med lyckades göra sig en hacka på sitt eget testamente. Han sålde, med ensamrätt, publiceringsrätten till detsamma till Expressen.
Man kan ju egentligen bara känna beundran.
Och katten Malin känner sig nog instängd i sin egen päls för tillfället men kämpar troget vidare och i lördags fick hon några nya beundrare också.
Till sist och som alltid: Äventyret går vidare.