Julskivor med Roffe

"Finns det inte något nytt?" har det hänt att man förtvivlat har undrat när man har harvat sig igenom den femtiofjortonde snöbollsversionen av White Christmas. Men - det finns det ju aldrig. Nästan, i alla fall.
Men nu har faktiskt organisationen som arbetar mot mobbning i skolorna fixat en hel platta med uteslutande nya julsånger. Inte för att den är så bra så att det stör, men initiativet bör ändå applåderas och - vissa musikaliska russin i den juliga fruktkakan kan ändå dechiffreras.
Julskivan heter, oceremoniellt nog, projektet. Och det är i alla fall vadderat med så mycket av respekt och godmodig kärlek till julen att bara det kan vara värt några extra ho-ho-ho som belöning.
Under stjärnan som lyser i natt med Gladys del Pilar och Magnus Bäcklund, den ovanliga kombinationen av Frida von Schewen och Sven-Bertil Taube i den milt gnistrande Glädjens tid samt Janne Åström i den omfamnande Vinterland är finfina ljudklappar.
Somligt av det övriga hade man dock kunnat stoppa in i snöbollar och kasta så långt som möjligt bort.
Det gamla androgyna råskinnet Billy Idol lider uppenbarligen av hjärnskador efter sin tid i rampljuset på 1980-talet. På annat sätt kan man inte tolka hans oväntade uppdykande i julmusikgenren.
På omslaget till Happy Holidays gör den forne White Wedding-sångaren sitt bästa för att se ut som den siste man skulle komma på att ge en julklapp till. Och själva plattan är lika sant vidrig den.
Man hade kanske haft rätt att vänta sig att Idol skulle stänka lite rock?n roll-konfetti på melodier som Merry Christmas Baby, Santa Claus Is Back In Town och Jingle Bell Rock.
Men - inte alls. Han gör dem helt befriade från all dynamik och det låter bara som vilken astrött pub-underhållare som helst. Den här skivan får försvinna in i skogen, där tomtenissarna sedan får ta hand om den. På lämpligt sätt.
Kända och okända band inom den svenska indie-svängen har samarbetat kring Oh No ... It?s Christmas! En riktigt stimulerande genomkörare i jul-omloppet.
Fast med bästa vilja i världen kan det ju inte hävdas att det Kristofer Åström åstadkommer på I Saw Mummy Kissing Santa Claus är bra. På sin höjd djupt udda.
The Thousand Dollar Playboys lätt countrydoftande A Very Special Christmas håller dock fint och samma glada stämning genomsyrar också The Tinys No Money (For X-Mas), They Live By Nights Lucia (I Deserve Some Candles In My Hair), Oogdays Santa Will Never Get Here och ett flertal av de övriga bidragen också.
Det är inte alltid så lätt att tolka vem som gömmer sig bakom gruppnamnen men det spelar ingen roll: det behövs inte ens någon starkvinsglögg för att ha kul tillsammans med den här skivan.
Den kanadensiska sångerskan Loreena McKennitt är stilenligt traditionell på An Ancient Muse och det ges vissa starka nycklar till en förståelse av att hon har sålt 13 miljoner album av sina tidgare album, ofta med en karaktär av keltisk folkkton.
Hennes skiva är inte helt och hållet ägnad julen men Penelope?s Song, Never-Ending Road och Sacred Shabbat är så värdigt vackra, så vi kan tänka oss att ha överseende med det.
Den som får den här skivan i julklappspaketet kan ha anledning att vara seriöst glada.

Julskivor med Roffe

Kurirens Rolf Nilsén har doppat huvudet i floran av julskivor som kommer över oss varje år vid den här tiden.