Jordnära och ömsinta tankar om Linné

Mitt i ett vackert växthus på Hushållningssällskapets försöksstation i Öjebyn tronar en fåtölj med fotpall intill ett bord och ett tråg, lämpligt för fröer. Där kanske han kan slå sig ner för en stunds vila, han Linné, under detta sitt så hektiska jubileumsår. Åtminstone har konstnären Anna-Stina Eriksson tänkt sig det när hon skulpterade sittmöbeln med tanke på den store vetenskapsmannen - han som såg allt och drömde om naturens ordning. Det senare skänkte han som bekant också namn åt. Hon är en av 14 konstnärer i organisationen KiN - Konstnärer i Norrbotten - som just nu lämnar sitt bidrag till jubileumsåret i form av en utställning i autentisk Linnémiljö på försöksstationen i Öjebyn. Härifrån kom ju också Daniel Solander, välbekant Linnélärjunge. Bara att träda in i denna trädgård är mödan värd, en liten oas i all enkelhet. Kring Carl von Linné har konstnärerna låtit tankarna fara. Ofta mycket ömsint, en stillsam och jordnära hommage till en stor man, men också till naturen och livet. Som till exempel Eva Nordlund, som påminner om det mödosamma i hans eviga framfart. Linné drabbades själv bland annat av gikt, men hittade också en kur i smultronens helande effekt. På ett tidstypiskt bord har hon därför placerat en kruka med smultron och lagt till en modern uppsats som berättar att kuren var så framgångsrik på sin tid att priset på bären sexdubblades. Strax intill står Birgitta Linharts Fågel i sten som också för bud med sig om livets förgänglighet och skörhet. I växthusets dagsljus hänger bilder av Lynn Gustavsson, Mats Risberg, Leif Å Larsson och Elisabet Persson. Persson koncentrerar sig på enköniga honblommor med pistiller som väntar på besök. Men hon berättar också om hunden Pompe, han som inte fick följa med på husses forskningsresor, men däremot till kyrkan dit han sprang varje gång klockorna hördes klinga över slätten. Växthusets inre rum färgas lugnande grönt av slingrande vinranksprakt. Där under de djupblå vindruveklasarna på de välanvända växtborden påminner keramikern Pia Schmaltz om den tunna linjen mellan naturens estetik och det av människan skapade. Det är också en tanke som Kerstin Hedström uppehåller sig kring i sin Konstnärsrabatt. Som den samlare hon är har hon tagit hand om använda och intorkade penslar och förundrat sig över deras artrikedom. Här blir alla dessa penslar, välordnade i grupper och rader både inomhus och utomhus, till en berättelse om det idoga arbete som ligger bakom dessa välanvända verktyg, alla drömmar, alla tankar, all möda. Dessutom en hyfsat respektlös hållning gentemot festföremålet - ett välbehövligt salt i sammanhanget.