Huvudpersonen, den förtidspensionerade änkan Jeanette, kan inte släppa ilskan, inte sluta indigneras över alla oförrätter som begås mot arbetare här i landet. Allt började när hennes man dog i en arbetsplatsolycka. Grämelsen över att hon inte ens får en ursäkt, att olycksplatsen inte undersöks förrän flera dagar gått och alla eventuella bevis om oaktsamhet från arbetsgivarens sida hunnit städas undan, att det bara finns en polis i Norrbotten som kan göra den typen av utredningar... Orsakerna radas ovanpå varandra. Och alla är legitima!
Hon klipper ut ur tidningarna, går in på Arbetsmiljöverkets hemsida och läser om olyckorna, en dödsolycka om dagen. Arbetare faller ner från ställningar, krossas i maskiner, körs över av truckar... Medan hon går ensam i hemmet och bara har sin hund att prata med utvidgas småningom hennes politiska bild av samtiden. Hon höjer blicken, får syn på den gryende svarta motståndsrörelsen mot alla dödskjutningar i USA, ser likheterna i ignoransen.
Mot alla odds hamnar den norrbottniska utslitna hemtjänstvårdaren på en konferens i San Fransisco där Angela Davis ska tala. Trots det närmast orimliga i romanhandlingen köper man det som läsare. Det är trovärdigt. Och det beror på Jordahls språk.
Hon skriver med korta meningar, likt dagboksanteckningar. Blandar stort och smått, gammalt och nytt, som människor gör. Jag kom rätt snart att tänka på Maja Ekelöfs: ”Rapport från en skurhink”. Ekelöf var sig själv, autentisk. Det var hennes egna sanna anteckningar som skrevs ned. Jordahl gömmer sig bakom en romanfigur, skapar en fiktionaliserad kvinna, men är lika sann och ärlig i sitt uppsåt. Just därför läser man romanen i ett nafs, har svårt att sluta, den ockuperar hjärnan. Hon har ju rätt. Det skrivs alldeles för lite om alla dessa olyckor. Ingen gång har jag sett någon krönikör göra kopplingen hur arbetare och svarta behandlas. Klassamhällets struktur blir lika avslöjad i Jordahls roman som i Ekelöfs. Då var det Vietnamkriget, nu är det ”Black lives matter” och växande rasism i Sverige. Det är storartat!
En anmärkning dock. LKAB och SSAB är inte samma. Det var på SSAB två arbetare drunknade i tjära när de skulle rensa en bassäng vid koksverket. Eftersom huvudpersonen Jeanette är så noga att skriva och fylla i sin dödsbok tycker jag att redaktören skulle gjort sitt jobb lite bättre. I respekt mot dem som dog. I respekt mot dem som indigneras.