Om jag av någon anledning skulle bege mig till en obebodd ö och bara få ta med mig en bok skulle Johan Jönssons mot.vidare.mot. kunna vara ett möjligt val. Den ser ut som en knubbig Bibel med sina svarta pärmar och den omfattar inte mindre än 1.562 sidor. Boken innehåller olika slags texter. Långa prosasjok omväxlar med dikter med ojämn högermarginal och också med dialoger. De senare kan ibland fungera bra, ett osäkert och mera försynt ”jag” samtalar med ett ”du”, en självsäker besserwisser. Så här kan det låta när man kommer in på språket, ett av Jönssons favoritämnen:
”Jag vet inte.
Var kommer orden ifrån,
till exempel?
De kommer inte
från någon särskild stans.
De cirkulerar omkring,
med sina materiella och sociala
förutsättningar. Som energikonglomerat
i väntan på användning
aktivering, remodifiering. Som
natriumbitar som
hamnar i vatten.
Jag förstår ändå inte.”
Jönsson återkommer då och då till hur han sitter i en källarvåning och skriver sina mestadels mörka desperata texter, sina anteckningar från ett källarhål. Han eller den person Jönsson skriver om som ”jag” kan påminna om Dostojevskijs källarmänniska, en självanalyserande individualist som lever ett icke-liv.
Han har det besvärligt ekonomiskt och måste ta okvalificerade vårdjobb för att klara sig. Liksom i sin tidigare bok Efter arbetsschema beskriver han sitt krävande och påfrestande arbete inom vården. I årets bok skildrar han ett vakjobb en nyårsnatt: ”Man såg att det var en institution. Såklart. Det kändes direkt. Fast det var pyntat med ljusstakar och gran och julgardiner och nån bonad. Och så luktade det piss. Det luktade blöta vuxenblöjor och institution. --- Vi la de handikappade. Som vi brukade. Det var i regel föräldrarna som sa åt oss som jobbade när deras vuxna barn skulle läggas. Och. Alltså. Ja. Vi utförde omsorgen.”
Han har också haft ett annat skitjobb, han har lett en skrivarkurs. Han har egentligen ingenting att lära ut, tycker han, det är fråga om att ålägga sig hårt arbete. ”Läsa, läsa skriva. Skriva, skriva läsa. Läsa igen. Läsa om. Skriva om. Finns bara det förslösade arbetet. Inga knep eller genvägar”. Men detta budskap var kursdeltagarna inte intresserade av.
Han sitter i sitt källarhål och beskriver olika bottenlägen. Han känner avsmak och äckel för sin jordiska tillvaro, för sin kropp, för samhället och politiken, för det mesta. Det enda som han verkar stå ut med är skrivandet, skrivandet som ett livsuppehållande maniskt tillstånd, alternativet är utplåning: ”jag tänkte att jag ville ha en långt gången och obotlig cancer, spridd i hela mitt ruttna inre. så blev det inte. så jag skjuter fram nästa fullständiga uppgivenhet. att ge upp allt. utom boken, nästa bok. skrivandet. det ger jag aldrig upp.”
Boken är ett hav av språk, där man kan göra strandhugg på tillgängliga öar av prosastycken. Det kan handla om barndomsupplevelser som när han som tioåring insåg att vuxna var ”okunniga, dumma, svaga, ledsna, korkade”, och hur han sedan som förälder betraktas på samma sätt av sina barn, erfarenheter som säkert många läsare delar.
Jönsson rör sig också i politisk terräng men denna pessimistiska bok visar inga framkomliga vägar varken för kollektivet eller för den enskilde. Idealiseringen av Olof Palme betecknar han som svåruthärdlig och han tål inte dennes överklassmanér. Jönsson skriver om den socialdemokratiska rörelsens kraftlösa borttynande. De enda som passionerat arbetar för sin sak tycks vara Sverigedemokraterna, de som är ”nästan ingenting utan de där jävla blattarna” … att blattarna inte existerar i sinnevärlden innebär bara att man blir tvungen att konstruera dem.” Och när Jönsson här och var beskriver överklassen, exempelvis rika stockholmare, -”helt jävla äckliga hjärndöda moderater allihop”- vet hans hat inga gränser. De kan ”svälta ihjäl som smutsiga haltande hundjävlar”.
Döden är ständigt närvarande i mot. vidare. mot. Han framställer sig själv som en levande död, han återger drömmar om hur han dör, han beskriver ingående hur döende släktingar långsamt förlorar sina liv.
Jönsson skriver också om litteratur, om sitt ständiga läsande och skrivande, bland de författare han uppmärksammar, finns den norrbottniske särlingen Verner Boström som citeras och kommenteras, ”ensam i sin dikts outsäglighet”, en formulering som också kan användas om Jönsson. Hans bok innehåller många hermetiska texter.
Jönsons senaste verk må vara ett vettlöst företag, för få kommer att orka med denna kompakta tegelsten. Samtidigt måste man beundra hans rasande energi att uttrycka sig, en energi som står i bjärt kontrast till hans bild av sig själv som levande död.