Jonas krossar språkbarriärer

Vi talar om novellfilmen Höstmannen som redan visats i SVT i samband med att den belönades för bästa novellfilm på Göteborgs filmfestival. Selberg Augustsén, annars boende i Stockholm, är på besök i Norrbotten för att premiärvisa Höstmannen i Övertorneå, som är orten där filmens rollfigurer gjorde förvandlingen från text på manussidor till gestalter i rörliga bilder. De centrala rollerna i filmen är två råbarkade och korthuggna utbölingar spelade av Anton Raukola och Adam Huuva. De ogillas av alla, förmodligen på grund av deras vägval här i livet - de livnär sig på att stjäla från änkor i bygden. Plötsligt blir den ena av männen väldigt sugen på en kopp kaffe medan den andra får ett litterärt uppvaknande och intresserar sig för lyrik. Det är den konkreta handlingen, men det sker mycket i Höstmannen som inte går att tyda lika enkelt. Storyn är nästan inget medan tillståndet är allt. - För mig ligger filmen och darrar strax under begriplighetens gräns. Den fungerar som mycket annat i den poetiska världen - som att läsa en dikt, säger Jonas Selberg Augustsén när jag träffar honom på Kronan i Luleå. - Jag avskyr total obegriplighet. Det finns tydliga underströmmar i Höstmannen som gör att man inte kan avfärda den som helt ofattlig, säger han. Konstnärligt grepp
Replikerna i filmen är på sätt och vis obegripliga för regissören (som inte talar finska eller meänkieli). Selberg Augustsén skrev manuset och lät det sedan översättas till meänkieli, som ett konstnärligt grepp. - Efter att vi repeterat så mycket har jag lärt mig vad rollfigurerna säger. Det är inte märkvärdigt alls att göra på det här viset, språket ger filmen ytterligare en dimension. Det var kul att göra så. Vad betyder titeln? - Höstmannen syftar på en dödsrädsla, eller en försoning med döden. Det finns en skillnad mellan den fysiska och den själsliga döden. Människor har sina cykler på samma sätt som naturen. Vi föds och dör många gånger under en livstid, säger han. Hans prisbelönta film har jämförts med både Roy Andersson och Aki Kaurismäki. Han medger att det finns vissa likheter, men vill dock betona att det är tillräckligt mycket som skiljer honom åt från de två etablerade filmkonstnärerna för att det ska finnas ett existensberättigande. - En stor skillnad är att Kaurismäkis figurer ofta är totalt nollställda både känslomässigt och själsligt. Titelfiguren i min film är inte det. Däremot är hans kompanjon "kaffemannen" en tydlig homage till den finske regissören, säger han. Det har nyligen kommit ett flertal svenska filmer med höga konstnärliga ambitioner. Väldigt få ser dem på bio, men kritikerna är lyriska. Selberg Augustsén känner sympati för dessa filmer och han rör sig i samma fåra. - Det finns en antikvarie i min film som raljerar över den enorma deckarvågen som sveper över västvärlden. Det finns intressanta filmer i periferin som ingen går och ser. Det är dags att införa ett nytt kvalitetsbegrepp i stil med vad Harry Schein gjorde. Det har skett en akulturell försurning, säger han.

Jonas krossar språkbarriärer

Regissören Jonas Selberg Augustsén har inlett en stilistisk resa från naturalism och realism i dokumentären Trädälskaren, till ett slags absurdism som existerar i en förhöjd verklighet.