Publiken i hörsalen på Ájtte står mellan bänkraderna och låter sig instrueras av Annika Bäckström, doktor i sång och etnomusikologi, som gästar Jokkmokks vintermarknad för att föreläsa om hur hon använder jojk i sångundervisningen vid universitetet i Oregon, USA.
- Sträck på ryggen, dra in svanskotan, bak med axlarna en aning, tänk er att ni har ett snöre från högsta punkten på huvudet, slappna av i käkarna, frammana känslan av en lätt gäspning, säger Annika Bäckström.
Lite pinsamt
Åhörarna kämpar ängsligt för att få till den kroppshållning som föreläsaren efterfrågar. Det hela känns konstlat och lite pinsamt: här samlas vi för att lyssna till ett föredrag och plötsligt tycks allt handla om prestation.
Det är just den upplevelsen som Annika Bäckström vill förmedla. Känslan av hur kroppen stretar emot. För det var precis så hon själv kände det när hon i 20-årsåldern skolades i klassisk sång.
- Jag tänkte: Hur ska jag klara det? Allt kändes så konstigt. Kroppen låser sig, man blir väldigt självmedveten och kan inte sjunga. Ändå är detta så vanligt och utbrett inom den klassiska sången. Det finns ett dominerande fokus på tekniska och mekaniska aspekter. Sångaren blir som en maskin. Den mänskliga kärnan blir ofta bortglömd i den akademiska världen.
Annika Bäckström växte upp i svenska Skara men sökte sig som ung vuxen till USA, där hon bor sedan cirka 30 år tillbaka. Hon är utbildad vid universitetet i Illinois och undervisar nu i Oregon, där hon skrev sin doktorsavhandling.
- Min musikaliska bakgrund har jag i västerländsk klassisk musik. Jag sjunger opera och har alltid haft ett stort intresse i scenframställning och kreativitet. Jag har forskat i den kreativa processen i musiken och hur den har utvecklats, säger hon.
Snedfördelning
Intresset föddes ur den låsning hon själv upplevde och senare identifierade som en snedfördelning mellan tekniskt och konstnärligt kunnande.
- Det finns tyvärr få källor för studier inom klassisk sång som väver in människans helhet och det fysiskt och psykiskt medfödda.
I forskning och undervisning fann Annika Bäckström att många sångelever hade svårt att vistas i nuet, att finna den inre smärtpunkten för skapandet.
- Det är viktigt för både lärare och elever att lämna egot utanför klassrummet och försöka nå något lite djupare och större - den konstnärliga själen. I undervisningen inkluderar jag övningar som ska öppna kroppen, sinnena och vår föreställningsförmåga.
Under den akademiska resans gång kom Annika Bäckström i kontakt med jojken, vilken så småningom kom att få en framskjuten roll i arbetet med eleverna.
- Som vuxen fick jag veta att vi har samer i vår släkt. Min pappas faster berättade det för mig innan hon dog, och det är jag mycket tacksam för. Det blev viktigt för mig att lära mig mer om den kultur jag inte fick lära känna när jag var yngre. Genom jojken förs information och kunskap vidare från generation till generation. Jag använder jojken som modell när jag talar om kreativa processer. Jag använder den för att utvidga sångarens idéer och möjligheter att existera i det vokala uttrycket.
Starkt samband
De amerikanska sångeleverna får således lyssna på jojk. Målet är att de i större utsträckning ska våga släppa det vardagliga jaget och självmedvetenheten.
- I jojken finns ett starkt samband mellan den imaginära och den materiella världen. En sång som föds i det imaginära blir precis lika levande som trädet utanför fönstret. När man talar om förmågan att vara i nuet är jojken ett fint exempel. Det är inte så flyktigt och oåtkomligt som det verkar, säger Annika Bäckström.
För många av de klassiskt skolade studenterna i hennes klassrum blir jojken den första kontakten med musik bortom universitetets vanligtvis ganska snäva ramar. Annika Bäckström vill sprida kunskap om jojken utan att för den skull göra sig till uttolkare.
- Jag har inte den djupare kunskapen för jag har inte vuxit upp i den samiska kulturen. Därför är jag försiktig med hur jag går till väga. Jag kan inte samiska och tycker att man måste visa hänsyn när man studerar andra kulturers musik, säger hon