John Court broderar med pennan

Men man möter honom redan i foajén, och i caféets ytterkanter: en mängd tecken, upphöjda, avbrutna, bokstavsliknande - men ändå inte. Och där finns, men man upptäcker det inte först, en dov ton av aggressivitet. Konstnären är född och utbildad i England, men sedan tio år bosatt i Torneå. Han är, säger han själv, upptagen med linjen, rörelsen, rymd och tid, och teckning. Sedan 1996 har han också skapat en mängd performanceverk ofta utförda över en lång tid som visats på olika platser i Norden. Sin allra första åttatimmarsperformance gjorde han just på Aines i Torneå, men i den nuvarande utställningen visas dock inga performance i stunden. Däremot flera videoverk, (eller borde de heta dvd-verk numera?), där han har filmat sig själv skrivande. I ett par av dem ligger han på golvet med den högra, egentliga, skrivhanden fastbunden som när han i Art Tra fyller en stor mdf-board med svarta tecken i tusch. Först horisontellt, sedan vertikalt. Timme ut och timme in. Det blir en väv i svart brodyr. Verket som utförs i dvd:n finns också i konsthallen där det tar upp en hel vägg. Nonsenstexten öppnar för dubbla känslor; sorg och beundran. Uttrycket är kraftfullt och vackert, gestaltningens orsak måste däremot ha varit en smärtsam erfarenhet. Court är dyslektiker. I Impossibility of the Word 2 and 3 presenterat som dvd står Court i stället upp. Där arbetar han med båda händerna. Armarna blir ett slags änglavingar i snön, men spåren är av svart tusch inte av torra snökristaller. För den totala upplevelsen är filmerna med sina ljudspår viktiga och förvandlar hela rummet till en installation. Det man hör är ett svagt gnissel från tuschpennor och man minns sitt eget liggande på golvet, noggrant och koncentrerat ritande, experimenterande med bokstavskrumelurer och mönster, nonsensspråk och färger. I andra verk är de textliknande formerna upphöjda och Touching speech från 2009 får man faktiskt röra. Det är ett slags punktskrift, men har annan betydelse än bokstäver. Klotter kanske? De krossade golvet, de trasiga lastpallarna blir till sist ett uttryck för aggressivitet, kanske desperation. Skulle man vilja sätta in Court bland de modernistiska riktningar som klassificerats ut ur 1900-talets konst, hör han mest hemma hos expressionisterna; här möts man av en egen inre erfarenhet som dessutom kan uttryckas i bild men svårligen i ord. Men Courts verk, som oftast stillnar i geometriska former, hela eller uppbrutna, är också snarlika den ordkonst vi ser på gatorna. Bokstäver, säger Court, tilltalar honom mer som intressanta visuella former mer än som tecken med särskilda betydelser; att klottra har varit ett lättare sätt för honom att närma sig dem än att skriva. För graffitimålarna är bokstäver också mera form än innehåll där resultatet går att betrakta som ett slags barock, men närmare arkitekturens organiska linjer än epokens måleri, när en piece böljar fram bland all stram betong och strikt dragna gator. Men kanske ligger taggarna, de svarta tuschstråken sprejade både här och där, i vissa sammanhang till en stor härva, ändå närmare; ett aggressivt och kreativt sätt att närma sig bokstäver som mer är bokstävlar. Hur som helst är sommarens utställning på Aines konstmuseum väl värd ett besök, och jag undrar stilla vad Court skulle göra av Galleri Systers begränsade yta.

John Court broderar med pennan

Hur smärtsamt kan det inte vara att skriva, och hur än smärtsamt är det att inte kunna? Och hur vacker är inte skriften i sig? Det är John Court, årets Jazz-konstnär på Aines konstmuseum i Torneå, som gör frågorna synliga i de två rum som sommarkonstnärerna har till sitt förfogande.