Hans Johansson, uppvuxen i Haparanda men numera bosatt i Skåne, brukar ställa ut i Norrbotten med jämna mellanrum. Sist jag såg hans bilder var på Norrbottens museum i Luleå i samband med Linnéåret 2007. Dessförinnan hade han en separatutställning på gamla Konsten hus.
Då skrev jag att jag hade lagt märke till hans bilder redan i mitten av sjuttiotalet när han gick sin förberedande utbildning på Sunderby folkhögskola och att jag sedan dess har kunnat observera, om än på visst avstånd, hans konst genom åren. Jag skrev vidare att han redan under utbildningstiden var en driven tecknare med säker formkänsla och sinne för grafiska kvaliteter. Det är ett omdöme som jag fortfarande kan skriva under på, men när det gäller måleriet var jag då, och är fortfarande, högst tveksam.
Måleriet, i den här utställningen, upplever jag som ett famlande, ett förstrött sökande efter mening. Jag undrar vad han vill säga med sina målningar. Oljemålningarna har något instängt över sig med täta, rörigt ogenomträngliga, texturerade ytor där bildplanet ligger som en stum vägg strax innanför dukytan. Akvariefiskar, urnor, ringar och veck blir formpiruetter i bildplanet, som målat telefonklotter. Johansson säger själv att han är en experimentator i färg. Det låter sig kanske sägas, men det innebär inte att experimenten alltid är lyckade.
Färgerna i den här utställningen klingar sällan mot varandra. De är oftast slocknade, som sedda genom ett gråfilter och överarbetade till stumhet och utan lyskraft. Johansson är ingen kolorist utan mer en tecknare i färg. Rättvisan i formupprepningar över de kadmiumröda eller koboltblå ytorna gör måleriet helt enkelt händelselöst och rätt tråkigt. Ett par undantag tilltalar mer än de andra. Bilden Urnan med sitt snabba anslag har en mer frisk och färglyrisk kvalitet än de övriga målningarna. I bilden I blått upplever jag, trots rörigheten i kompositionen, ändå ett poetiskt färgspel.
Styrkan i den här utställningen, och i Johanssons konstnärskap, är däremot grafiken och det är synd att han visar så lite av den, enbart två litografier och tre torrnålar. Litografierna har, precis som med oljorna lite av horror vacui, rädsla för tomrum, över sig. Det känns inte som att färgerna egentligen tillför någonting till bilderna. I litotrycket Akvarium är det snarast en belastning.
Det är framförallt de tre torrnålsraderingarna som tilltalar mig. I dessa kommer den skickliga tecknaren fram. Här blir Johansson äntligen trovärdig. Kombinationen av motståndet i kopparplåten och dess möte med raderingsnålen i den goda tecknarens hand förmår locka fram intressanta bilder. Jag skulle vilja se mer av detta.
Hans klockarkärlek till måleriet är däremot en gåta för mig, den tycks mig i dubbel bemärkelse vara obesvarad.