Jim Carrey visar upp sitt gamla jag

Jim Carrey var roligast av dem alla när jag var tonåring. Men nu har han inte fått mig att asflabba på nio år. Under 2000-talet har han varvat seriösa roller (Eternal Sunshine of the Spotless Mind) med halvtrista komedier som Bruce Almighty och Fun with Dick and Jane. Förmodligen var han trött på att vara mannen med gummiansiktet. Kanske kände han att de där enkla komedierna, som Liar, Liar och Dum och dummare var smått retarderade (och det var de ju också). Yes Man försöker återgå till 1990-talets komiska explosioner. Filmens grundpremiss är enkel, Carl Allen är en loser som alltid säger nej till alla erbjudanden och möjligheter. Han är banktjänsteman och vantrivs med sina arbetsuppgifter. En dag stöter han på en gammal bekant som blivit som förbytt efter ett seminarium med new age-gurun Terrence Bundley (Terence Stamp). Där har han lärt sig att aldrig säga "no" - men att bara säga "yes". Regissören Peyton Reed (The Break-Up) försöker ge Jim Carrey så mycket utrymme han behöver för att göra sina lustigheter. Handlingen i en klassisk Jim Carrey-komedi ska vara sekundär. Grundhandlingen med alla dess vändpunkter är extremt förutsägbar. När Carrey får fria tyglar lyckas han improvisera fram korta scener där hans miner och grimaser får en att tjuta av skratt, precis som förr i tiden. Men när jag sett klart filmen upplever jag ändå en känsla av tomhet. Det är inte riktigt samma sak att se dumma Carrey-komedier i dag. Jag struntade i att se filmen på bio, jag trodde inte alls på den. Nu när den ändå når upp till en trea beror det lite på mina extremt låga förväntningar. På minussidan: Vi tvingas se en massa reklam utan möjlighet att hoppa över. Hyr filmen, köp den icke! Extramaterialet ger ett visst mervärde. Det rör sig om standarddokumentärer om hur saker och ting görs bakom kulisserna.