Jill Johnson gör sig allra bäst på scen

Jill Johnson är bekant, trevlig och artig. "I finanskristider köper folk biobiljetter, stearinljus och underhållning", säger Jill Johnson. Och hon är det levande beviset på att man kan fylla en ganska så stor sal när tiderna är svåra. Hon inleder med skivans titelspår Baby Blue Paper. Jill sitter ner, sjunger starkt och innerligt till en akustisk gitarr - men det känns lite ospännande. När hon ställer sig upp, bjuder in bandet på åtta skallar börjar det låta starkare och ännu proffsigare, men man börjar längta tillbaka till det avskalade från första låten. Och när det minimalistiska återkommer är det alltid bäst. Trots att någon i publiken ropade "mer rock" vid ett tillfälle. Jill Johnson förklarar att låtarna som hon sjunger under kvällen är väldigt personliga. En låt handlar om äktenskapsproblem. Men hur personlig hon än blir känns det inte äkta, som exempelvis Hello Saferide. Och jag tror att det beror på det faktum att hon är professionell in absurdum. Äkta känslor verkar födas ur sådant som är trasigt och jävligt. Jill Johnson kan sjunga om svårigheter - men jag tror inte på problemen för fem öre när jag hör låtarna. Det kanske beror på att hennes framtoning är lite som en folkkär programledares. Man kan aldrig föreställa sig dem i någon annan situation än i offentlighetens ögon. Precis som en programledare underhåller hon alla kategorier. Hon dammar av flera covers, som Islands in the Stream, för att säkra att verkligen alla kan ta med sig något från hennes konsert. Det är egentligen inget fel i att försöka vara väldigt bred. Men det kan bli lite ointressant. Countryinfluenserna är förstås starka hos Jill Johnson. Men överraskande nog får jag fler vibbar av Celine Dion än cowgirlvibbar, båda artisterna kan också bära långtradare med sina pålitliga röster. Den låt som sticker ut som bra på riktigt på scen är Top of the World. Det är helt klart intressantare att uppleva Jill Johnson på scen än att lyssna på en av hennes skivor.

Jill Johnson gör sig allra bäst på scen

Jag förvånas när jag inser att Jill Johnson kommer att fylla Kulturens hus stora sal. Men tänker man lite mer på det så är det inte konstigt. Hon levererar exakt det som stora massan vill ha en fredagskväll.