Jerry Williams rockar på

Med ena handen kupad runt örat och benen erotiskt darrande på bästa Elvismanér har Jerry Williams jivat i folkparker och på festivaler varenda sommar sedan mitten på 60-talet. I Norrbotten har han lirat många gånger. - Det är många röda i Norrbotten, det är bra det, säger Jerry och skrattar lite finurligt. Varför fastnade du för rocken? - Det är lätt att få kickar av rock ?n? roll, å sen tycker jag att det är en ball musikform. När jag var liten, höll på å lira blockflöjt å sådär , då fanns det ju ingen rock? n? roll. Men sedan när det kom då vände det ju uppåner på allting, liksom. Då torskade jag på det, och jag har väl varit torsk på det sen dess, kan man säga. Vad är det som krävs för att hålla rocken vid liv så länge som du har gjort? - Jomen det beror väl på att den har förändrats lite hela tiden. Det vore jävligt segt ifall världen stannade 1959, du vet. Det kommer nya infallsvinklar hela tiden, och det är ju ball. Rock? n? roll är ju en klassiskt nostalgisk genre, men trots det verkar Jerka själv inte vara särskilt nostalgisk. Han blickar i stället framåt. - Jag kan tycka att det är ball å lyssna på gamla grejer som håller. Richards (Little Richard) prylar dom håller tycker jag, å en del Elvisprylar också. Å Gene Vincent, å Chuck Berry. Men det skulle vara jädrigt segt att bara lyssna på det, det vore ju skittråkigt. Man kan inte heller säga att Jerry blir särskilt nostalgisk när jag tar upp ett gammalt singelsläpp från slutet av 60-talet. Vill helst glömma - Vi hamnade i bakvatten ett tag där på sexti, säger Jerry. Det var som ingen som orkade bry sig om vad vi gjorde för nå?nting, så då testade jag å göra nåra grejer på svenska och det var några riktiga pisslåtar. En av dem var den festligt ordvitsiga singeln Gitarzan, en översättning av en Ray Stevens-låt. Vad har du att säga om den? - Haha, det finns inte så mycket att säga. Jag sa till dom [skivbolaget], att "ni måste lova att slå sönder den här skiten om det inte blir nåt bra", men jag tror inte att de slog sönder allt, så en del kom väl ut ändå. Singeln har ett särskilt underhållande skivomslag, med Jerry som (gi)tarzan och med en kvinna uppklädd (avklädd) till Jane. - Hon på bilden var väl nån sorts "inne-mök" där ett tag men jag kan inte säga att jag kände ?na vettu. Jag visste inte ens vad de hade tänkt göra av omslaget. Jag minns också att de hade raggat tag på nån gammal uppstoppad apa. Fast det där är något han kan skratta åt nu. - Alltså, det är ofrånkomligt att man hamnar på arslet ibland. Fast där kände jag nog redan innan att "fan, det här är inte så jävla kul".

Jerry Williams rockar på

Jerry Williams personifierar svensk Rock ?n? roll. Med snart 50 år i gamet är Jerka förmodligen den mest rutinerade söderkis som står på en scen i Luleå i år. Kuriren fick ett snack med rockern som på bred Stockholmska berättade om ett särskilt roligt gammalt snedsteg.