Inte bara fredagskvällsvädret var på alla sätt åt helvete. Även en hel del detaljer kring jazzklubben Footprints arrangemang på Kulturens hus/Lilla salen, sorterade in sig i densamma avdelningen också.
När skulle det hela egentligen börja? Vissa uppgifter gjorde gällande en tid; vissa en halvtimme tidigare.
Och när skulle det sluta? En källa hävdade 70 minuter. En annan - något annat. Och ingen hade berättat om förbandet, som bestod av elever från Framnäs musiklinje och bestod av en kvintett som dock faktiskt var påfallande smarta och suveräna.
Bland annat hade de stuvat om självaste Robyns rätt infernaliska Call your girlfriend, till att bli en vederbörlig jazzstrumpa utan stöd. Det fungerade fint och gitarristen utförde ett mycket prydligt arbete, liksom pianisten, basisten, trummisen och även sångaren - som hade en längtansfull tendens till att stundtals dra i väg mot scatsång, innan han i sista sekunden bestämde sig för att retirera.
Lina Nyberg själv tilldelades branschutmärkelsen Jazzkatten, vid en gala i Kulturens hus härom året. Nu valde hon bland olika nummer från senaste skivan Palaver, varav jag bara hann med en bråkdel innan den påfrestande och strävsamme gamle kompisen "pressläggning" anmälde sin pockande närvaro (igen).
I rättvisans heliga namn tvingas jag därför till en del frågetecken inför hennes och bandets framträdande.
Stundtals svävade låtarna ut i fullständigt fritt svävande improvisationer, stundtals var de bara snubblande nära det gruversamt pretentiösa, stundtals var de också undersökande och intressanta.
Lina Nyberg gjorde det dock vare sig speciellt lätt eller krattade hjälpsamt gången för den sparsamma, men därför inte nödvändigtvis sparsmakade, publiken. Med sin krävande repertoar.
Men å andra sidan: vem har hävdat att det alltid ska vara lätt och nykrattat?
Numren och improvisationerna som följde före pausen inkluderade hyllningsoden till hennes mormor (Alicia) samt till hennes då ännu ofödda dotter (Ditte). Samt till tonsättaren Debussy (Claude), fransmannen som hon fångats av under en månadslång vistelse i Rom. Där hade C.D. själv också tillbringat tid, under vilken han dock drabbades av motspänstig skrivkramp.
Vi säger att det mesta helt enkelt var helvetesvädrets fel.