Jazzen förde honom till norr
FRILANSAR. Karl-Martin Almqvist, som har stora framgÄngar med sin egen kvartett, sÀger sig ha sina bÄda fötter i mÄnga olika sammanhang. Sedan nÄgra Är tillbaka Àr han en stadigt Äterkommande musiker i Norrbotten Big Band. Foto: HÄkan Gidlöw
Foto: HÄkan Gidlöw
Första gĂ„ngen han gĂ€stade Norrbotten Big Band var i en annan tid. DĂ„ var han 19 Ă„r och studerade pĂ„ Skurup folkhögskolas musiklinje och fick nĂ„gra veckors vikariat. - Jag kommer faktiskt inte ihĂ„g vilken produktion det handlade om, men jag minns att vi repeterade i Boden dĂ€r bandet hörde hemma dĂ„. Sedan dess har det hunnit rinna mycket vatten under broarna och Karl-Martin Almqvist har genom Ă„ren etablerat sig som en av de mest namnkunniga pĂ„ den svenska jazzscenen som musiker och kompositör. Född i Karlstad, utbildad pĂ„ Skurups folkhögskola, Musikhögskolan i Malmö och senare i New York har han vid det hĂ€r laget hunnit spela med mĂ„nga och i skilda sammanhang - Rigmor Gustafsson, Moksha (tillsammans med Mattias Wellin, Magnus Broo, Sebastian Voegler), Mathias Landaeus House of Aproximation, Stockholm Jazz Orchestra, Nils Landgren Funk Unit och Jacob Karlzon Big 5, för att bara nĂ€mna nĂ„gra. NĂ€rmast hjĂ€rtat fĂ„r man förmoda att hans egen Karl-Martin Almqvist Quartet med honom sjĂ€lv pĂ„ tenorsax, Jonas Ăstholm pĂ„ piano, Filip Augustson pĂ„ bas och Sebastian Voegler pĂ„ trummor ligger. Gruppen har framtrĂ€tt pĂ„ en rad jazzfestivaler, inte bara i Sverige, utan ocksĂ„ i USA, Europa och Sydamerika. I pressutskicken för den senaste skivan Stretching a portfolio jĂ€mfördes han med Jan Johansson och Lars Gullin, nĂ„got som han sett att mĂ„nga skribenter tagit intryck av. SjĂ€lv blir han gladare av den som sĂ€ger emot och kommer med egna tankar om hans musik och hans sĂ€tt att spela. - En recensent skrev att hon tyckte att jag inte var lika "anemisk" som den omhuldade nordiska jazztonen och pĂ„stod att jag var mer "sangvinisk" och utĂ„triktad. Det blev jag glad av, samtidigt som jag fick lĂ€ra mig tvĂ„ nya ord pĂ„ köpet, sĂ€ger Karl-Martin Almqvist. VĂ€rldsklass
I sin berÀttelse glömde han att sÀga att recensenten ifrÄga ocksÄ pÄstod att han var i vÀrldsklass, nÄgot som inte tycks bita sÀrskilt mycket pÄ Karl-Martin Almqvist som inte kan placera in sig sjÀlv i nÄgot sÀrskilt fack, men som dÀremot kan konstatera att han genom Ären blivit mycket friare i sitt förhÄllningssÀtt till musiken. - Jag har ingenting emot att kallas "lyrisk". FrÄn början var jag naturligtvis fascinerade av de stora namnen. En av mina idoler var Dexter Gordon och nÀr min storasyrras kille spelade Michael Brecker och Brecker Brothers för mig i 14-ÄrsÄldern fick det mig att vilja syssla med musik. För 20 Är sedan var jag vÀldigt kategorisk i min smak, men nu har jag mina fötter i olika lÀger och gillar det. FÄ saker kan beröra mig mer Àn Dompans musik till Karl Bertil Jonssons julafton och jag tycker att rötterna kÀnns viktigare och viktigare. Att som stÀndig frilansare ha ett litet mer fast uppdrag i ett storband innebÀr naturligtvis en trygghet, men framförallt tycks det vara det konstnÀrliga som lockar i samarbetet med Norrbotten Big Band. - Det gÄr naturligtvis inte att komma ifrÄn att ett storband innebÀr kompromisser för en jazzmusiker som sjÀlv gillar att stÄ i centrum. Men den lusten fÄr jag utlopp för i de mindre grupperna jag spelar i och alla möten engagemanget i Norrbotten Big Band innebÀr Àr fantastiskt inspirerande. Jag ryser nÀr jag tÀnker pÄ hur det var att spela med Rufus Reid. För att inte tala om samarbetet med saxofonisten David Liebman, bara att fÄ höra honom spela! Att sen fÄ jamma och spela solo tillsammans med honom Àr naturligtvis en upplevelse.
SĂ„ jobbar vi med nyheter