Jazzen förde honom till norr

Numera är han ett stadigt inslag i Norrbotten Big Bands saxofonsektion, Karl-Martin Almqvist. Dagarna före jul belönades han med en prestigefylld Guldsax till minne av Arne Domnerus, något som förutom äran innebar ett stipendium på 50.000 kronor och en radiosänd konsert från Nalen. Det var det andra stora stipendiet under året för Karl-Martin Almqvists del - i augusti tilldelades han Bert Levins jazzstipendium på 75.000 kronor. Ska vi fortsätta uppräkningarna över förra årets framgångar går det naturligtvis inte att hoppa över albumet Stretching a portfolio, av många utsedd till Årets skiva. - Det är klart att det är roligt med framgångar, jag har verkligen inget att klaga över, säger Karl-Martin Almqvist som kommit till Luleå för repetitioner och konserter med Norrbotten Big Band och den amerikanske jazzsångaren Kurt Elling. Hit har han kommit regelbundet för konserter med storbandet de senaste fem, sex åren som en av flera frilansar. - Det ger mig mycket och jag tycker att Tim gör ett otroligt arbete som konstnärlig ledare. Det handlar inte bara om att han lyckas knyta så intressanta solister till bandet utan också sättet han gör det på. Tim Hagans bakar ihop solisterna med bandet, gör det till en grej vi alla gör tillsammans, vilket innebär att bandet inte bara kompar, säger Karl-Martin Almqvist. Namnkunnig
Första gången han gästade Norrbotten Big Band var i en annan tid. Då var han 19 år och studerade på Skurup folkhögskolas musiklinje och fick några veckors vikariat. - Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken produktion det handlade om, men jag minns att vi repeterade i Boden där bandet hörde hemma då. Sedan dess har det hunnit rinna mycket vatten under broarna och Karl-Martin Almqvist har genom åren etablerat sig som en av de mest namnkunniga på den svenska jazzscenen som musiker och kompositör. Född i Karlstad, utbildad på Skurups folkhögskola, Musikhögskolan i Malmö och senare i New York har han vid det här laget hunnit spela med många och i skilda sammanhang - Rigmor Gustafsson, Moksha (tillsammans med Mattias Wellin, Magnus Broo, Sebastian Voegler), Mathias Landaeus House of Aproximation, Stockholm Jazz Orchestra, Nils Landgren Funk Unit och Jacob Karlzon Big 5, för att bara nämna några. Närmast hjärtat får man förmoda att hans egen Karl-Martin Almqvist Quartet med honom själv på tenorsax, Jonas Östholm på piano, Filip Augustson på bas och Sebastian Voegler på trummor ligger. Gruppen har framträtt på en rad jazzfestivaler, inte bara i Sverige, utan också i USA, Europa och Sydamerika. I pressutskicken för den senaste skivan Stretching a portfolio jämfördes han med Jan Johansson och Lars Gullin, något som han sett att många skribenter tagit intryck av. Själv blir han gladare av den som säger emot och kommer med egna tankar om hans musik och hans sätt att spela. - En recensent skrev att hon tyckte att jag inte var lika "anemisk" som den omhuldade nordiska jazztonen och påstod att jag var mer "sangvinisk" och utåtriktad. Det blev jag glad av, samtidigt som jag fick lära mig två nya ord på köpet, säger Karl-Martin Almqvist. Världsklass
I sin berättelse glömde han att säga att recensenten ifråga också påstod att han var i världsklass, något som inte tycks bita särskilt mycket på Karl-Martin Almqvist som inte kan placera in sig själv i något särskilt fack, men som däremot kan konstatera att han genom åren blivit mycket friare i sitt förhållningssätt till musiken. - Jag har ingenting emot att kallas "lyrisk". Från början var jag naturligtvis fascinerade av de stora namnen. En av mina idoler var Dexter Gordon och när min storasyrras kille spelade Michael Brecker och Brecker Brothers för mig i 14-årsåldern fick det mig att vilja syssla med musik. För 20 år sedan var jag väldigt kategorisk i min smak, men nu har jag mina fötter i olika läger och gillar det. Få saker kan beröra mig mer än Dompans musik till Karl Bertil Jonssons julafton och jag tycker att rötterna känns viktigare och viktigare. Att som ständig frilansare ha ett litet mer fast uppdrag i ett storband innebär naturligtvis en trygghet, men framförallt tycks det vara det konstnärliga som lockar i samarbetet med Norrbotten Big Band. - Det går naturligtvis inte att komma ifrån att ett storband innebär kompromisser för en jazzmusiker som själv gillar att stå i centrum. Men den lusten får jag utlopp för i de mindre grupperna jag spelar i och alla möten engagemanget i Norrbotten Big Band innebär är fantastiskt inspirerande. Jag ryser när jag tänker på hur det var att spela med Rufus Reid. För att inte tala om samarbetet med saxofonisten David Liebman, bara att få höra honom spela! Att sen få jamma och spela solo tillsammans med honom är naturligtvis en upplevelse.