Jazzen blev hans väg genom livet

Ibland får man för sig att musikvärlden liknar sportens. Det talas rekord och görs jämförelser på ett sätt som gärna skymmer sikten för det väsentliga - det vill säga för svårbeskrivna saker som uttryck, tolkningar och upplevelsen av musiken. Jazzsångaren Kurt Elling är bara en av många som råkar ut för det där. Läser man på haglar jämförelser med andra storsångare inom genren. För att inte tala om andra instrumentalister - förutom att han behärskar en mycket mjuk och lyrisk sångstil är Elling dessutom en duktig röstkonstnär som liknas vid musiker som Wayne Shorter, Freddie Hubbard och Dexter Gordon. Om än ganska tråkigt är det kanske inte så konstigt - någonstans måste man ju börja för att beskriva en musikers särskilda stil. För den som går till källan och lyssnar på Kurt Elling är det hela ganska uppenbart - han sjunger inte bara med stor och omfångsrik röst, han har också en särskild känslighet, kanske ett vemod, samtidigt som han kan överraska med plötslig och knivskarp skärpa. Ständig samarbetspartner
När Peter Mattei i samband med invigningskonserten för Kulturens hus för ett par år sedan nämnde sin idé om en sångarfestival i Luleå för Tim Hagans och bad honom fundera över en lämplig jazzsångare tog det bara några sekunder för Norrbotten Big Bands ledare att klämma ur sig "Kurt Elling". - Vi känner varandra sedan tidigare, har bland annat haft samma skivbolag, säger Tim Hagans inför bandets och Ellings första gemensamma konsertturné som startar i Luleå under Matteifestivalen och som sedan går vidare till Konserthuset i Stockholm, till Sala, Umeå och Edinburgh. Turnerandet är en del av vardagen för Kurt Elling, som räknar med att han numera befinner sig "on the road" ungefär 200 dagar om året. Med sig till Luleå har han sin ständige samarbetspartner och pianist Laurence Hobgood. De möttes en gång i början av 1990-talet på The Green Mill Club i hemstaden Chicago. Galet band
- Kurt hade just slutat universitetet och brukade hänga på klubben där jag spelade i ett riktigt galet ("crazy") band, Ed Petersen Quintet, som alltid spelade där på måndagkvällar. Måndagkvällar är speciella i USA, det är fotbollskvällar och ofta var vi fler på scenen än i publiken, särskilt när Chicago Bears spelade. Därför kunde vi också kosta på oss att spela precis hur vi ville, testa allt, berättar Laurence Hobgood. - Ändå kom Kurt tre måndagar av fyra, ibland satt han in i bandet, men oftast bara lyssnade han. Kurt Elling beskriver sig själv som ett sjungande barn som växte upp i en familj där pappa var kyrkomusiker. - Därför har jag alltid haft nära till musiken, alltid blivit uppmuntrad, och sjungit i massor av körer. Bachs motetter har jag framfört både som sopran, alt och tenor allteftersom jag växte till mig och jazzen kom jag i kontakt med när jag började på college, där fanns massor av jazzgrupper och jag gillade det direkt. Gick sin egen väg
Men när han själv började sjunga kände han sig inte bekväm med den tilldelade rollen. - De andra musikerna i ett jazzband jobbar på hela tiden, kör sina improvisationer, gör roliga saker. En jazzsångare sjunger ofta sitt och får sedan stå och räkna takter tills nästa inhopp. Det där gillade inte jag så jag började ta för mig direkt och ingen stoppade mig, säger Kurt Elling. I Chicagos jazzvärld kände Kurt Elling sig hemma, där blev han vänligt bemött av andra, ofta äldre musikerkollegor, som uppmuntrade honom. - De sa att "grabben - du är med oss", sånt hände aldrig i universitetsvärlden. Därför hoppade han av sina humanistiska studier med bara några poäng kvar till examen och satsade på en musikerkarriär. Hyrde ett billigt rum och gick runt och fixade engagemang, spelade på bröllop, klubbar, barer. Rätt tillfälle
- Utan några särskilda kunskaper eller erfarenheter bestämde jag mig för att göra en skiva och den jag vände mig till var Laurence, som genast satte sig ner och började bena ut vad jag egentligen ville med det. - Tillfället var helt enkelt rätt valt. Jag, som visserligen har en gedigen musikerbakgrund med utbildningar och allt möjligt annat, hade precis börjat lära mig lite om inspelningar och studios och just då kunde jag faktiskt lite grann. Hade han frågat tidigare hade jag inte haft en susning, säger Laurence Hobgood. Resten är historia. Den demokassett som Kurt Elling mest hade tänkt sig som något att sticka i handen på svårövertalade arrangörer ledde direkt till en prestigefylld Grammynominering och till skivkontrakt. 1995 kom Kurt Ellings och Laurence Hobgoods första gemensamma platta Close Your Eyes (Blue Note). Sedan dess har det blivit ytterligare sex Grammynomineringar, åtskilliga vinster i diverse lyssnaromröstningar och Kurt Elling har flera gånger korats till årets bästa manlige vokalist i betydande jazztidskrifter. Hårt turnéschema
Det hårda turnéschemat är ytterligare ett bevis på framgångarna och i slutet av denna månad spelar de in sin nionde gemensamma platta "live" på Lincoln center i New York, där de båda slagit sig ner. Förutom att den ene sjunger och den andre spelar piano kan de inte tala om vem som gör vad i samarbetet. - Jag tror det är det som är grejen med oss, vårt motto är att två huvuden tänker bättre än ett. Han skriver musiken och jag texten förutom när jag skriver musiken och han texten, säger Kurt Elling, som både kallats "crooner" och berömts för sitt sätt att sjunga "vocalese" - en svår sångteknik som går ut på att man textsätter instrumentala solon. Själv verkar han trött på alla jämförelser och kallar sig helst "jazzsångare" kort och gott. Men han skriver också en hel del utanför musiken, bland annat för teatern där han varit med om att skapa föreställningar som integrerar musik, poesi, skådespeleri, dans och film. - Den här gången blir det en repertoar där vi blandar våra arrangemang, texter och sånger med den musik som kommer från Tim Hagans och bandet. Jag ska försöka leva upp till Tim Hagans standard och det ramverk han byggt kring våra konserter. Honom respekterar jag mycket, säger Kurt Elling.