Jazzcocktail som utstrålar glädje

En serie jazzlördagar på Teaterrestaurangen är till ända ? avslutningen så sällsam att det ligger nära till hands att rada upp klyschor som ?magisk?, ?benådad?, ?trollbunden?, allt detta som beskriver känslan av att ha varit med om något enastående. Det allra enklaste och sannaste uttrycket är kanske: jag saknar ord. Ulf Linde, konstkritiker, själv en gång jazzmusiker och med tiden en alltmer luttrad jazzskribent, sammanfattade sin syn på jazzmusik så här: Detta att ha en förutfattad mening om vad som är ?god jazzmusik? är mig främmande. Vem som spelar bäst av Armstrong eller Gillespie tycker jag är ganska ointressant vid sidan av att bägge spelar. Spekulerandet i framtidens jazz tycks mig vara ett fattigdomsbevis ? finns det inte tillräckligt att syssla med bland det som redan är gjort? Det fanns mycket av det som redan är gjort när Svante Lindqvist i lördags tillsammans med Danne Johanssons kvartett avslutade den fem veckoslut långa jazzfestivalen på Teaterrestaurangen i Luleå ? ja i dessa de devalverade jazzfestivalernas tidevarv känns det befogat att uttrycka det så. Svante Lindqvist var i högform på alla plan, som entertainer, sångare, musiker, leverantör av skrönor (tro dem om ni vill), visdiktare, vardagsfilosof och avlossare av diverse pilar, indränkta med lagom utspätt gift. Ja, om man tittade djupt i Svante Lindqvists jazzcocktail den här kvällen var det en kaleidoskopisk kavalkad, alltifrån tonåren, då han valde fiolen framför mopeden i hopp om att ändå få ärva storebrorsans, fram till turnéerna med J P Nyström, som kulminerade i Cullbergbalettens framträdande i Paris, plus allting annat han sysslat med däremellan. Hela kvällen andades glädje, en myckenhet fin humor och fantastisk musik. Svantes egna visor När luffaren slipper att vandra och Längtan stämde så fint med hyllningen av den enligt hans mening så försummade Olle Adolphson genom Sign. Karlsson ? Evig vår och Nu är det gott att leva. Allt framfört med en jazzmusikalisk dressing med den utsöktaste kryddning som tillsats. På grund av grannen Tommy Laksos flitiga gitarrplonkande kom han i kontakt med den musik som det legendariska paret Django Reinhardt och Stephane Grappelli skapade i Franska hotkvintetten och som exempel på det spelades Nuages (förvisso mer rökmoln än rosiga kvällsmoln) och Swing Guitar, där Tommy Laksos fenomenala gitarrspel stod i fokus. Det blev folkmusik, inspirerad av Malmbergets egen hjälte på området, Kalle Lagerqvist. En annan hjälte på Tingvallsgatan i Malmberget hette Bo Nilsson, som blev världsberömd inom den elektroniska musikvärlden men som också gjorde musiken till Lennart Hellsings Poesialbumet ? vars slutord bort också gjorde publiken delaktig denna kväll. Till tonerna av Nobody Knows You When You´re Down and Out slingrade sig Svante som en zigenarprimas ut i publiken i början av den andra avdelningen, som hade det mesta: Michel Legrands I Will Wait for You, Allt under himmelens fäste och det mest förtätade av allt, slutnumret Jag vet en dejlig rosa med en häpnadsväckande introduktion av Hanz de Ward, suggestivt tom tom-spel av Jerker Johansson, fin lyrisk trumpet av Dan Johansson och smekande violin av Svante Lindqvist. Så länge skutan kan gå som extranummer kändes logiskt och löftesrikt ? ett välkommen åter 2006?

Jazzcocktail som utstrålar glädje

Jazz i Luleå norra hamn. Dan Johanssons kvartett (Dan Johansson, trumpet, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, kontrabas, Jerker Johansson, trummor). Gäst: Svante Lindqvist, fiol Teaterrestaurangen lördag 30 jul