Jag skriver det genast så är det gjort och åtminstone det speciella gnället avklarat: om Svartöns bluesscen ska hålla till i samma tält som nu även under kommande Luleåkalas (och verkligen: varför inte?) så MÅSTE de fixa någon slags ramp för funktionshandikappade i sina rullstolar!
Jag blev tilltalad av mängder med rullstolsburna vid de olika spelningarna som hade gett upp för att de, bokstavligen, inte hade sett ett skit. Och jag delar oförbehållsamt den "upplevelsen"; vid dynamitpaketet Jasmine Karas spelning på fredagskvällen tyckte jag mig ha placerat mig rätt strategiskt långt framme, till vänster vid scenen.
Men eftersom många varken ser, fattar något eller ännu mindre bryr sig så ställde sig festivalens säkert längsta man exakt framför mig och vägrade att flytta sig, trots att flera personer ingrep och bad honom. Just där skulle han stå!
Då gav även jag upp och rullade stillsamt därifrån (jag återkommer för övrigt till årets upplaga av Luleåkalaset i min veckokolumn på onsdag).
Men jag hade då ändå hunnit höra - och se! - en del av Jasmine Karas spelning, full av mänskliga fyrverkerier och detonationer.
Hon hade med sig ett sjumannaband och för all del: det handlade ju inte så formellt mycket om blues, men desto mera om eldfängd soul. Och så den fantastiska rösten, utlevelsen, den fullständigt karismatiska passionen, en nog så forcerad show som delvis kvävde hennes röst och så en ny låt som kan ha hetat I Love You och så om den välkända Try My Love Again. Samt om ytterligare ett gäng dessutom.
Och om fröken Kara bara strippar ner på showen, så blir det hela bara ännu bättre. Capice?