Järnverket blev camping

När man sommartid vandrar omkring bland husvagnar, tält och solbadande människor på campingplatsen i Karlsvik kan det vara svårt att tänka sig att detta en gång var platsen för ett stort järnverk där som mest 283 personer arbetade. Deras arbetstid uppgick till tio timmar om dagen måndag till och med fredag. På lördagar var arbetstiden något kortare, eller sju timmar (åtta timmars arbetsdag infördes 1918). I realiteten var dock arbetstiden längre eftersom ugnarna enligt avtalet skulle vara uppeldade och klara att köra före den ordinarie arbetstidens början. Några problem med att planera sin semester hade arbetarna inte för de hade inte någon semester förrän 1921. Det året fick de som arbetade vid järnverkets ugnar rätt till semester den 22-26 juni vilket var mycket ovanligt på den tiden. Lagstadgad rätt till semester fick alla arbetare först 1938 och då handlade det om två veckors ledighet. Efterfrågan på fosforrent tackjärn
Järnverket startades 1906 och en viktig förklaring till att den engelskfödde affärsmannen William Olsson tog detta initiativ var att det under en tid rått stor efterfrågan på fosforrent tackjärn. Att järnverket förlades till Karlsvik berodde bland annat på att det sedan tidigare fanns ett stort sågverk på platsen och att avfall från sågverket kunde användas vid framställning av träkol som sedan användes som bränsle vid järnverket. Viktigt var också, som Olsson sade, att "de norrbottniska träkolen var vida fosforrenare än de träkol som producerades i de trakter där trädens växtlighet är större." Malm togs från Malmberget och tack vare att en ny metod för anrikning och brikettering hade utvecklats så var det möjligt att nyttja en låghaltig malm som länge betraktats som närmast värdelös. Mellansvenskt motstånd
Förslaget att anlägga ett järnverk i Luleå möttes av kraftig kritik från mellansvenskt håll. Det hävdades att marknaden för fosforrent järn försämrats betydligt och det framhölls också att järnverket i Luleå skulle "minska den redan förut knappa tillgången på träkol." Försök gjordes också att misstänkliggöra projektets ekonomiska och tekniska förutsättningar. Efter en hel del svårigheter när det gällde aktieteckningen kom verksamheten i gång på hösten 1906. Arbetsstyrkan detta första år uppgick till 200 man. Vid full produktion skulle järnverket kunna producera 30.000 ton järn per år, en siffra som kan jämföras med de 50.000 ton som producerades vid Domnarvet, Sveriges största järnverk vid tiden för produktionsstarten i Karlsvik. Järnverkets bästa år inföll på 1910-talet och särskilt åren 1915 och 1916 var goda med mycket hög produktion och höga vinster. Framgången förklaras av gynnsamma fraktpriser och ett förhållandevis lågt pris på malm, men också av att det på grund av pågående världskrig rådde stor efterfrågan (främst från Tyskland) och därmed även högt pris på järn. En betydande del av det järn som såldes till Tyskland och England användes för krigsändamål. Stora förluster under flera år
Under 1910-talets avslutande år försämrades läget drastiskt och järnverket kom in i en fas av stora förluster under flera år. Under perioden 1919-1924 var det plusresultat endast året 1920, och som mest noterades ett minus på dryga tre miljoner kronor år 1919. Som jämförelse kan nämnas att det bästa vinståret 1916 gav en vinst på 745.315 kronor. En viktig förklaring till att järnverket hamnade i svårigheter var att första världskriget upphörde på hösten 1918. De krigförande nationernas behov av järn minskade kraftigt men också andra branscher drabbades hårt av den kraftiga konjunkturförsvagning som nu följde. För svenskt vidkommande förstärktes problemen av flera svåra arbetsmarknadskonflikter i början av 1920-talet. För svensk järnhantering höll de dåliga tiderna i sig hela 1920-talet ut. För järnverket i Karlsvik förvärrades läget av att Ytterstfors-Munksund (ett trävarubolag som ägde järnverket sedan 1918) hade stora problem på skogssidan och efter några stora förlustår försattes bolaget i konkurs år 1925. Investeringar hade krävts
Frågan om järnverket kunde ha överlevt om det inte tillhört det problemdrabbade skogsbolaget är svår att besvara. Uppenbart är dock att det inte hade kunnat drivas vidare utan omfattande investeringar eftersom det träkolsbaserade tackjärnet, som en följd av tidens tekniska utveckling, höll på att överflyglas av koksbaserat tackjärn. Nedläggningen av järnverket innebar att ett 50-tal arbetare blev arbetslösa och för att hjälpa dem anhöll stadsdirekören i Luleå om att få sätta i gång nödhjälpsarbeten. I maj månad var man redo att starta sådana, bland annat ett vägbygge till Karlsvik. Förutom dessa arbeten kunde de arbetslösa få kortare påhugg i hamnen under skeppningssäsongen, men på det stora hela var läget mycket mörkt och flera fick söka sig till arbeten i södra och mellersta Sverige. Det gjordes också flera försök att fortsätta driften vid verket. En av intressenterna var järnverkets stora engelska kund Wickers Ltd i Sheffield. Wickers sade sig vara berett att driva verket för full kapacitet, med en produktion av cirka 30.000 ton per år. Även Luleå stad visade intresse för anläggningen. Luleås bud avvisades eftersom det var för lågt. Wickers planer vållade stor oro i Mellansverige och ledde till att ett antal mellansvenska bruk gick samman och köpte Luleå Järnverk. Anläggningen rivdes
När affären var genomförd beslöt sig de nya ägarna för att omedelbart riva anläggningen och att sälja maskiner och inventarier. I en anteckning från hösten 1929 beskrev den nationellt kände mellansvenske bruksdisponenten Carl Sahlin avvecklingen på följande sätt: "I början av oktober beslöt ägaren att nedskrota verket vilket också sattes i verket skyndsamt. Man ville af konkurrensskäl ha bort verket så fort som möjligt." Stark förbittring
De mellansvenska ägarnas agerande väckte stark förbittring på många håll och en följd av detta blev att starka krafter sattes i rörelse för att kompensera länet för förlusten. Ett resultat av dessa ansträngningar blev att ett nytt järnverk kom att byggas i Luleå i början av 1940-talet. Det nya järnverket fick namnet Norrbottens Järnverk AB (NJA) och kom att placeras på Svartön. Från och med 1978 ingår järnverket i Svenskt Stål AB (SSAB). Kvar i Karlsvik finns i dag bland annat den bitvis övervuxna och skyltade grunden, ett järnvägsspår, en hel del slagg, kolrester och rester av spinkkajer. Kvar finns också stora delar av det samhälle som var arbetarfamiljernas och tjänstemännens. Allt minnen från en tid präglad av ekonomiska, sociala och arbetsmässiga förhållanden som vi i dag inte kan föreställa oss. Men också minnen från den tid när det naturresursrika Norrbotten började lämna viktiga bidrag till det svenska folkhushållet.

Fotnot: Staffan Hansson är professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet.