Det sägs att den etruskiske kungen, Tarquin den stolte, av sin son fick frågan hur man skulle göra för att behålla kontrollen över folket. Kungen svarade genom att gå ut i trädgården och med sin stav slå ner huvudet på de högsta vallmoblommorna. Med andra ord - de människor som bar sitt huvud högst och var mest framgångrika måste hållas nere. Av det här kan man dra slutsatsen att Jantelagen vare sig är något sentida eller nordiskt fenomen, liksom att det länge funnits de som utmanat den.
skäl till att "Jantelagen", formulerad av den danske författaren Aksel Sandemose i En flykting korsar sitt spår, blivit ett etablerat begrepp i svenska språket. Både avundsjuka och missunnsamhet har varit drag som många velat tillskriva den svenska folksjälen. Redan
i Erikskrönikan från 1400-talet utpekas avundsjuka och girighet som typiskt svenska karaktärsdrag. Historieskrivaren Johannes Magnus menade, århundradet därpå, att "inbördes avund" var en av anledningarna till Sveriges olycka. Och Gustav Sundbärg var inne på något liknande i sin essä Det svenska folklynnet från 1911. Här kan vi läsa att "svenskarna ser nog gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk bleve rik."
så stark i Sverige brukas förklaras med att vi är en gammal jordbrukarnation, där majoriteten av befolkningen länge levt på landsbygden. Bönderna hjälptes åt och bestämde saker gemensamt, utrymmet för solodribblingar eller enskild hybris var inte stort. Även politiskt har funnits en långvarig kollektivistisk tradition som, trots urbanisering och industrialisering, levde vidare under större delen av 1900-talet. Den socialdemokratiska välfärdpolitiken betonade solidaritet människor emellan. Att det sedan ett par årtionden tillbaka skett en övergång mot individualism i olika former är uppenbart. Nästan lika uppenbart är att det här är en av anledningarna till att Jantelagen börjar upplösas.
Individen dunkas i ryggen genom uppmaningar att ta för sig och inte vara rädd för att höras och synas. Budskapet börjar sakta sjunka in. Inte minst på Facebook och olika dejtingsajter märks en högljudd, ofta exhibitionistisk och självförhärligande hållning. Men tecken syns också i ett självförverkligandeideal som inte minst sprids genom böcker om coachning. Det är inte längre fult att tro på sig själv. Tvärtom.
Bengtsson lämnade tillsammans med några partikamrater 2010 in en motion som skulle göra det möjligt att döma den som diskriminerade någon utifrån Janteskäl. I bakgrunden skymtade tankar på att Jante hämmade tillväxt och företagsamhet. I stället ville han se mer av Gnosjöanda. Motionen avslogs, ska sägas.
Att det funnits politiska betänkligheter mot Jantelagen är för övrigt inget nytt. Redan på 1930-talet talade delar av den svenska överklassen om att Jantelagen låg bakom krav på rättvisa och klassutjämning. Margaret Thatcher trotsade även hon på sin tid Jantelagen och sa "låt dina vallmor växa högt". På senare år har politik med mer utrymme för starkare individer fått ett bredare genomslag. Fler av oss svenskar tror på eget ansvar, vikten av framåtanda, företagsamhet och grundmurat självförtroendet. Det låter som rena krigsförklaringen mot den gamla, redan sargade Jantelagen.
Men genomslaget tycks vara lättare att acceptera politiskt än på det personliga planet. Här går förändringen långsammare och det märks även i litterära sammanhang. Författare som Jan Guillou och Björn Ranelid får ännu inga applåder för sina utläggningar om den egna förträffligheten. Den skrytsamhet som är okej i cyberrymden är ännu inte lika accepterad i den fysiska världen.
de som menar att Jantelag faktiskt inte alls är en förlegad kvarleva från jordbrukssamhälle, eller bruksmentalitet, utan något som behövs för att samhället ska förbli någorlunda humant. Vi måste bry oss om våra medmänniskor och värna om empati. Och nog finns saker som talar för att vi kanske ska fundera på om det inte är värt att behålla åtminstone delar av en tidigare tradition. Jantelagen, liksom den av Finn Bengtsson formulerade anti-Jantelagen, rymmer både sunda och osunda ideal. Jantelagens "Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi" kan jämföras med Finn Bengtssons motbud "Du är bättre än många andra". Man må hylla Finn Bengtssons välmenande klappar på individens axlar men just denna "lag" rimmar illa med ett samhälle som, åtminstone formellt sett, påstår sig hävda allas lika värde.
ligger i att skapa en kultur som inte trycker ned initiativförmåga, nytänkande eller självförtroende. Men samtidigt behåller ödmjukhet, solidaritet med svaga grupper och insikten att det finns sådant som ligger utanför individens förmåga och kontroll.