En roman som påstår sig vara en ny finsk grammatik är smått provocerande redan i titeln. Finskans 15 kasus låter för den icke-kunnige som ett svårartat hot, eller är det möjligheten att de skulle förenklas som är hotet? Diego Maranis bok stannar dock inte vid de enkla retningarna, den går på djupet, den rör vid minnet, vid jaget och vad vårt språk egentligen gör med oss.
Med en stillsam, lite gammaldags prosa och en ton som aldrig lämnar det filosofiska och fundersamma är den en behaglig läsupplevelse. Själva berättelsen är sorgsen som ett gammalt sepiafotografi. Tiden är andra världskrigets slut, på kajen i Trieste finner man en man med svåra skallskador, han tros inte överleva men får ändå bästa intensivvård på ett sjukhusskepp. Och läkaren fäster sig vid en liten lapp i mannens kläder med namnet Sampo Karjalainen. En finsk man alltså och läkaren, som har finskt påbrå börjar omedelbart tyda tecknen. Han hjälper och stödjer när mannen vaknar upp från sin medvetslöshet, utan vare sig minne eller språk.
Han är som ett svävande medvetande utanför tiden, en tabula rasa, men han tränar och ligger i. Tränar sin finska, tillfrisknar, påbörjar återinträdet. Eller gör han? Småningom hamnar han i Helsingfors, en människa måste ju åter till sin identitet och sitt språk, tänker doktor Friari, om patienten vill tillfriskna är det enda möjligheten.
Pastor Koskela lär honom, kasusformer, böner, psalmer och de fantastiska berättelserna ur Kalevala. "Det är pastor Koskela som lärt mig älska det här landet. Om han haft tillräckligt med tid skulle han kanske ha lyckats göra mig till en sann finne".
Vad det nu är? Kanske är identiteten lika oåtkomligt som den Sampo som finns i Kalevala. Den som ingen riktigt kan förstå, den underbara kvarnen som mal både guld och salt, förutan råvaror. Kanske är den allt som håller världen uppe, som ger mening åt allt. Och som sjunker till havets botten med Väinämöinens kantele. Två ting av välsignelse för människan, nu för evigt utom räckhåll.
Bokens "hjälte" bär inte sitt förnamn förgäves. Han förstår till sist, när han äntligen kämpat sig igenom, när missförståndet kring hans namn och identitet hunnit bli hans riktiga namn och identitet och då är allt för sent. När han börjar minnas och ska förvandlas till minne. Det är oerhört sorgligt och vackert. Kanske ger det allt för stor förhoppning till minnet, kanske alltför stor tragik. Vad Mariani berättar är språkets och identitetens tillfällighet, dess utbytbarhet som i den nya tiden är något av en normalitet, men som en gång var ödet värre än döden. Allt ackompanjerat av Kalevalas uråldriga visdom.