Lars Myttings nya roman, Simma med de drunknade, får mig att plocka fram utropstecknet.
Först Mytting själv. För några år sedan skrev han boken Ved, en faktaberättelse om konsten att hugga, stapla och torka ved. Som alla vet är frågan om hur man rätt hanterar veden en av de viktigare i vår tid, åtminstone i det lilla livet.
Ved blev också en megasuccé i stora delar av världen. Lars Mytting hade innan dess skrivit två romaner, varav debuten, Hestekrafter, kom ut 2006 och översattes till svenska.
Nu återkommer han med en fantastisk släktkrönika som utspelar sig i utkantsnorge, på en liten potatisgård i Gudbrandsdalen. Det är en myllrande rik roman om en ung mans sökande efter sin familjehistoria.
Romanen rör sig runt tre centralpunkter. Gudbrandsdalen, Shetlandsöarna och en liten nordfransk by.
Utgångspunkten är en tragisk händelse 1971. En ung familj åker på semester till Frankrike. Utanför en liten by hittas en dag föräldrarna döda, troligen efter att ha blivit utsatta för en gammal blindgångare, en giftgranat i ett skogsområde som var en viktig krigsskådeplats under både första och andra världskriget. Deras lille son, Edvard Hirifjell, är försvunnen och han hittas tre dagar senare, tolv mil från olycksplatsen.
Det är detta mysterium som ligger som en våt hästfilt över den nu vuxne Edvards familjehistoria. Edvard växer upp tillsammans med sin farfar och farmor, men hemligheterna är många under hans uppväxt. Det är i nutid, när farfadern dör, som hemligheterna på allvar börjar krypa fram ur väggarna. Allt som varit osagt och gömt under hans uppväxt börjar nu bubbla upp och ta plats.
Här växer betydelsen av de gamla snickerier som farfars bror Einar har lämnat efter sig. Brytningen mellan Sverre och brodern Einar går också genom berättelsen och illustrerar två män som valde helt egna vägar genom det andra världskriget.
Hantverk av olika slag är betydelsefulla i romanen. Farfar Sverre, potatisbonden med en stark kärlek till marken, djuren, det lokala, men även en mörkare sida som SS-soldat vid östfronten. Farbrodern Einars betydelse växer allt eftersom hemligheterna avslöjas. Einar, den genialiske finsnickaren, som under krigsåren åkte till Shetlandsöarna och även arbetade hos en mästare i Paris.
Till slut handlar det även om två flambjörksdungar, en i Gudbrandsdalen och den andra utanför den franska by där föräldrarna hittades döda. Detta speciella virke utgör centralpunkten i det mesta som händer.
På ett skickligt sätt skalar författaren fram lager efter lager i en spännande historia med rötter i de bägge världskrigen. Ledtrådarna rullas upp, en efter en och frågorna om hur och varför blir fler och fler. Svaren är sällan de förväntade.
Ibland kan jag känna att ledtrådarna som för Edvard närmare något som kanske kan kallas sanning presenteras alltför lättvindigt.
Men strunt i det, Simma med de drunknade är en riktig bladvändare. Jag skulle vilja säga att romanen är en hyllning till hantverket, den arbetande och skapande människan, vare sig det gäller att odla jorden eller skapa fantastiska snickerier av de märkliga träden i en flambjörksdunge.
Dessutom säger romanen mycket om konsekvenserna av svek och hemligheter i en familjs liv.