Litteraturvåren har präglats av uppmärksammade uppväxtskildringar. Felicia Feldts Felicia försvann, som kom ut i januari, och Johanna Ekströms nyligen utkomna Om man håller sig i solen är två exempel på dylika böcker.
En som vet vad det vill säga att rikta backspegeln mot sitt eget förflutna är författaren Maja-Maria Henriksson som 2010 debuterade med självutlämnande ungdomsromanen Jag finns, vilken Augustnominerades samt belönades med Hans Petersonstipendiet som delas ut till nyetablerade barn- och ungdomsboksförfattare.
- Efter att min bok kom ut har jag sett det självupplevda överallt. Innan tyckte jag inte att det var så många sådana böcker. Jag vet inte vad det beror på, kanske ser jag det bara mer nu, säger Maja-Maria Henriksson som ifjol följde upp debuten med Inte på riktigt inte på låtsas.
Skönlitterär
Författaren som är bosatt i Stockholm föreläste nyligen om sitt skrivande för elever i kvarteret Hackspetten i Luleå gymnasieskola.
Maja-Maria Henriksson är noga med att inte sortera in sina böcker i hyllan för regelrätta självbiografier.
- Jag valde att göra Jag finns skönlitterär, för att få större frihet. Känslorna och upplevelserna är sanna men jag kunde göra vad sjutton jag ville med allt runtomkring. Det gjorde det också spännande att skriva de tuffaste scenerna. Tyckte jag att det blev intensivt eller jobbigt så var det ändå jag som var skapare av scenen, säger hon.
Olika motiv
Utan att peka ut enskilda författare identifierar hon en skiljelinje i utbudet av uppväxtskildringar. Vissa berättelser sätts på pränt därför att författaren har ett terapeutiskt behov, menar hon, medan andra är sprungna ur färdigläkta sår. För Maja-Maria Henriksson har det varit viktigt att hålla blicken tillräckligt klar för att kunna ge det självupplevda allmänmänskliga konturer.
Jag finns handlar om åttondeklassaren Johanna som blir fysiskt och psykiskt misshandlad av två pojkar i skolan. Kränkningarna sker inför en vuxenvärld som väljer att blunda i stället för att ta sitt självklara ansvar.
- Det jag beskriver skedde för länge sedan och jag känner mig ganska klar med det. Men jag kände att jag ville skriva boken jag själv hade velat läsa när jag var 16-17 år. Som tonåring kunde jag till en viss del känna igen mig i böcker jag läste och filmer jag såg. Men sedan kom alltid det där slutet där huvudpersonen blev räddad av någon annan. Det var väldigt viktigt för mig att slutet skulle få vara så att Johanna bara har sig själv, säger hon.
Just nu arbetar Maja-Maria Henriksson med sin tredje ungdomsroman, men denna gång är historien uppdiktad.
- Jag har två vuxenromaner i huvudet som jag vill skriva så småningom. Men tonåren, vilket jäkla limbo. Det finns så mycket att plocka ur det limbot. Jag kände att jag ville göra det en gång till, säger hon.