Om ett par veckor finns hennes thriller Kvinnorna på stranden ute i handeln. Vi sitter och ser ut över Norra hamn, från övre plan i Kulturens hus har den drag av vyn över Sergels torg i Stockholm eller att sitta vid en eld.
I Luleå bodde hon i över ett decennium. Men hon skorrar, för hon har också bott i Skåne och nu i Stockholm. Hon har just besökt Tornedalen därifrån hennes mamma flyttade.
- Jag har förstått att det också är jag nu. Att det är jag som ska ge Tornedalen till mina barn. Vi har hälsat på och badat bastu. De gillar det skitmycket, säger hon. En triangelMamman, som dog i våras, var en Bucht och Tove Alsterdal har beskrivit det där fenomenet så fint i en dramatisering. Vems är du? frågar man i Tornedalen när någon eller deras barn återvänder, och hur svaret om det är jakande ger nycklar rakt in i byn eller stänger ute. Det här kan man tycka inte alls hänger ihop med skälet till att vi ses, men efter ett par timmar tillsammans där boken varit fond för samtalet känns det så. I den är man nämligen ständigt på resa: bort för att börja ett nytt liv eller tillbaka därifrån man kom men dit man aldrig trott sig återvända. Kvinnorna på stranden utspelar sig i en triangel där USA, Afrika och Europa utgör var sitt hörn. Inte intresserad
Förutom de två viktiga kvinnorna vi först möter på stranden är Ally, scenograf på teatrarna på Manhattan där hon är uppvuxen i de Puerto ricanska kvarteren, ett viktigt nav i boken. Hennes man, frilansjournalist, har åkt till Europa men slutar plötsligt att höra av sig. Hon återvänder därför till den gamla världen dit hon aldrig trodde sig resa tillbaka. Som barn emigrerade
Ally från Tjeckien. - Deckarna i Sverige är ganska provinsiella, platsen är viktig från Maria Lang och framåt. Det handlar om småstaden och frågan "Hur kunde det hända här?" Jag är inte intresserad av det, säger Tove Alsterdal. I stället har hon haft den internationella thrillern i tanken. Medan man för tjugo år sedan skrev om krocken mellan öst och väst diskuterar man just nu ofta krocken mellan väst och islam, syd och nord, mellan den rika och fattiga världen. Hennes fiktiva historia börjar i en förundran över hur vi kan stå på en medelhavsstrand, se en död människa från den afrikanska kontinenten flyta upp och inte reagera. Bara titta bort. Det är också ett annat skäl till att det inte fungerade att förlägga historien i Sverige - även om orsaken och konsekvenserna till de farliga resorna över Medelhavet når även oss. Undvikit sexslaveriet
Och utan att förstöra, en thriller har sina hemligheter, kan man definitivt berätta att modern slavhandel står i centrum. - Det handlar om ekonomin vi lever på. Att vi vill köpa allt så billigt. På så sätt är vi alla delaktiga, säger Tove Alsterdal som helt undvikit att skriva om sexslaveriet. Det kan de som inte köper vifta bort, "det rör inte mig", tror hon. Berättelse handlar därför om folk som arbetar på byggen, städar, plockar bär. Frankrike och Paris som den centrala platsen är också den mycket medvetet vald. - Det är hjärtat av Europa och där lever runt 400.000 människor utan papper. Huset som brinner i boken, kunde varit ett av de som brinner på riktigt. Jag ville lägga den nära verkligheten, min historia kunde ha hänt. Lustfyllt arbete
Lika genomtänkt är genren. - Jag vill få folk att läsa och folk läser spänningslitteratur. Om vi kan titta bort när det flyter upp döda människor på stränderna där vi badar och är på semester så är det lätt att vi gör det också när vi läser. - Jag ville ha en twist. Det är ett stort och komplext ämne, och det krävs ett väldigt bygge för att få det att fungera. Jag har velat komma bort från språkpretentionerna, i språket finns en enkelhet. Att strukturera och bygga intrigen - det har varit ett mycket lustfyllt arbete. Siffrorna i boken förskräcker. I dag får man 4.000 slavar jämfört med priset för en år 1880, under slavhandeln mellan Amerika och Afrika. "Mycket fotarbete"
- Det är mycket journalistiskt fotarbete och kontroller av fakta för boken, säger hon. Jag har varit inne sent i manuset och ändrat på detaljer för att det ska kännas som precis nu, ska vara så aktuellt, att man nu har rökförbud på restauranger i Frankrike till exempel. Genom att blanda fakta och fiktion kommer hon sanningen närmare än i den nyhetsjournalistik hon lämnade för många år sedan, tycker hon. Under de tre år hon arbetet med boken har dock det samtida slavarbetet blivit alltmer allmänt känt och faktiskt tagit sig in på nyhetsplats i större medier. Därför var det viktigt att boken kommer nu. Det har också gått mycket snabbt från att förlaget Lind & Co antog den i januari och publiceringen. Kvinnorna på stranden kommer ut i september. Men även om plats är underordnat är det en berättelse där miljöerna är viktiga. Brödskrivande, något litet stipendium och fiffiga lösningar som att bytlåna
lägenheter har gjort det möjligt för Tove Alsterdal att besöka alla platser. I Frankrike hittade hon därigenom dessutom ett mycket viktigt researchteam i hyresvärdarna som bland annat kunnat sätta in henne i det franska klass-
samhället. - Jag har själv käkat på restaurangerna för att komma förbi klyschorna, se hur det funkar. Trampat omkring i min egen bok. Filmmanus
Det här är andra romanen hon skriver, men den första där det blev så viktigt att gå i mål att hon till och med kunnat tänka sig att ge ut på eget förlag. Återvänt gång på gång och skrivit om. Är hon nöjd? - Jag är så stolt. Nu arbetar hon redan på nästa bok som inte är en uppföljare. Där kommer Tornedalen in, gränstrakterna, och återigen det internationella. Tillsammans med skådespelerskan och regissören Helena Bergström har hon också skrivit manus till filmen Så olika, som beräknas ha premiär i november. En relationskomedi om människor som möts fast de är olika. - Vi har båda två tagit in våra liv i arbetet och processen har varit mycket kreativ, säger Tove Alsterdal.